Selena chockades till lite, och jag antog att hon inte hade tänkt på det någonting den senaste tiden.

-Ehh, jag vet inte riktigt. Jag vill ju självklart följa med dig. Men... vad tycker du? Vill du att jag ska följa med eller inte?

-Det är ju upp till dig. Men visst, du får ju följa med.

-Det verkar som om du inte vill att jag ska följa med dig när du säger det sådär, sa hon och tittade lite sorgset på mig.

-Men det klart!

Selena log mot mig och nickade hastigt. Jag kramade om henne och sen gick vi bort mot hallen för att sätta på oss skorna och jackorna.

--------------------

 

Selena´s perspektiv

Jag tog min väska på ryggen och gick ut ur lägenheten. Scooter och Alfredo, Kenny och Alex gick före mig. Sen kom resten av vårt lilla ”gäng”.

Justin gick några meter bakom mig, men sprang snabbt fram till mig när vi hade kommit ner på gatan. Jag förstod ju egentligen varför han gjorde det. Han ville ju inte att några av hans ”fans”, eller rättare sagt ”Belieber”, skulle misstänka att det hade hänt någon emellan oss. Det var ju egentlige för mitt eget bästa. Hans fans skulle ju självklart stå på hans sida! Alla skulle skicka hat-kommentarer till mig, och värre än det kan det också bli.

 

Justin kollade ganska oroligt på mig. Jag nickade kort mot honom och letade efter hans hand. Han drog upp handen till mig och jag höll fast den i ett hårt grepp. Han log lite små charmigt mot mig och jag log tillbaks. Det kändes helt som om vi hade glömt bort det som han hade gjort. Att han kunde få mig att lita på honom igen. Men visst litade jag på honom, men mer som en ”bästa vän”.

 

Precis när vi skulle hoppa in i Justin´s turnébuss så slängde sig Justin´s fans över honom, och han blev bortdragen långt ifrån bussen. Alex och Kenny, stod och stirra ut över alla fans och letade med blickarna efter honom.

-Där! ropade Kenny efter en stunds letande. Sen så försvann båda två bort bland kaoset.

Jag själv stod i första trappsteget och försökte att leta efter Justin med blickan jag med.

Jag såg någon bekant person en liten bit bort. Antingen så kände jag den personen, eller så tillhör hon någon från Justin´s släkt, eller ”team”.

Vem den här personen nu var, så ropade hon ”Selena” och mosade sig förbi alla Justin´s fans och fram till mig. Hon pustade ut och kramade om mig ganska hårt.

-Hej, sa jag osäkert och la ena armen över hennes rygg i ”kramen”. Hon avslutade kramen några sekunder senare och kollade på mig.

-Känner du inte igen mig? Det kanske är för att jag har färgat håret. Jag är ju Cassandra, dummer! sa hon medan hon var upptagen med att skratta åt mig.

Jag kunde inte riktigt tro att det var sant! Var det där Cassandra?! Cassandra är min kusin. Hon är 21 år, men ska fylla 22 om några veckor.

-Nejmen är det sant?! Vad fin du är! sa jag efter en stund när jag hade tänkt ut vad jag skulle kunna säga.

Cassandra var som den storasystern jag aldrig haft, när vi var mindre. Hon brukade hämta mig på dagis nästan varje dag förut. Sen så brukade vi gå hem till henne och dricka jordgubbssaft och äta pepparkakor! I vissa fall så hämtade hon mig bara på dagis, och lämnade mig sen hemma hos mig. Men jag hade varit lika glad för det!

Jag började tänkta på den dagen jag fyllde år. Jag fyllde 7 år, och fick ett stort fint dockhus från henne. I dockhus så innehöll det möbler, mat till dockorna som skulle bo i huset och själva dockorna. Cassandra hade sovit över hos mig den dagen, och vi lekte med dockhuset hela natten. Det var verkligen roligt! Fast sen, när Cassandra blev 14 år, så slutade hon att leka med mig. Då tyckte hon att jag var en liten tönt, fast jag var yngre än henne. Sen dess träffades vi inte så mycket. Förutom någon jul då och då, med jämna mellanrum.

 

Under hela våran uppväckt så hade Cassandra haft brunt hår. Jättebrunt faktiskt, nästan svart. Det såg egentligen svart ut, men hon brukade bli sur när man sa att det var svart. Så alla behövde säga att det var ”jättebrunt” eller ”mörkt brunt”. Ingen ville ju få Cassandra att bli ledsen, så vi sa alltid det som hon ville att vi skulle säga.

Men nu hade Cassandra blond hår. Fast det var ganska gult egentligen. Men man kan väll inte gå runt och säga att någon har gult hår?

Själv så tyckte jag att Cassandra passade bättre i sin naturliga hårfärg, hon passade inte i blond hår. Det såg nästan hemsk ut!

-Hur har du färgat håret såhär? Det blir jättefint! sa jag några sekunder efter. Jag behövde ju säga något fint om hennes hår, det ville hon ju. Cassandra hade nästan alltid varit hår-fixerad. Det var hennes största intresse. Av mamma hade jag fått reda på att Cassandra brukade göra flätor, tofsar och andra saker med hennes klasskompisar hår när hon gick i grundskolan. Men hon vågade såklart inte röra mitt hår.

-Man tackar! Jag har faktiskt färgat det själv! Jag gjorde det för två veckor sen. Men du, hur går det med Justin? Jag har hört att det har hänt lite saker mellan er två, sa hon efter en stund och blinkade med ena ögat.

Jag visste väll det! Både att hon måste ha färgat sitt hår själv, eftersom det såg för ruskigt ut! Och att hon skulle fråga hur det gick med Justin. Alla frågar visst det nu för tiden.

-Bra! svarade jag snabbt och försöka att komma på något annat som vi skulle kunna prata om. Det är alltid Justin som man ska prata om, hela tiden!

Cassandra såg på mig att jag var lite små irriterad. Hon ryckte på axlarna och suckade lättad.

-Jaha, men jag tror nog att jag ska gå vidare! Jag håller på att köpa lite presenter till några kompisar, vi har alltid en speciell dag i månaden där vi ger presenter till varandra. Så jag ska nog gå nu, men du, du får höra av dig snart! sa hon och flinade.

Jag nickade och såg på när hon försvann in i kaoset igen.

 

Kenny och Alex kom tillbaka och bar på Justin. Dem bar på honom under armarna. Precis som dem gjorde i förtiden, om någon hade gjort något dumt.

Det var nog ända sättet att få Justin att komma hit. Annars så skulle han ju stanna här hela dagen. Eftersom han aldrig skulle svika sina fans, eller bara strunta i dem.

Kenny och Alex släppte ner Justin några meter ifrån mig och Justin började fixa med håret, som vanligt.

Sen gick han emot mig. Han ställde sig upp i trappan på bussen och jag gick lite längre upp för att han inte skulle gå in i mig.

-Ledsen sötnosar! Men jag drar till Danmark nu, hoppas vi ses där! SWAG! skrek han högt innan han rusade in i bussen.

Alfredo, som satt bakom ratten, stängde snabbt alla dörrar till bussen och började köra iväg!

-Men hallå?! gormade jag till Alfredo. Han kollade vänligt på mig och småflinade lite.

-Vadå? frågade han sen och kollade på mig i backspegeln. Jag var på väg att gå fram till honom.

-Kenny, Alex, Scooter, Usher.. ? sa jag och höjde på ögonbrynet när jag hade kommit fram. Alfredo suckade underhållandes och skrattade kort. Han kollade snabbt på mig och sen mot vägen igen.

-Vi ska möta upp dem sen. Dem åker en annan bil just nu. Allt jag behövde göra var att se till att Justin kom med. Sen kommer dem andra lösa resten! svarade han mig och började blinka åt höger.

-Ååh.., sa jag tyst och kände hur jag blev röd om kinderna. ”Smart Selena, nu har du skämt ut dig för en person till! Skärp dig nu!” tänkte jag och skakade på huvudet. Varför behövde alltid jag vara så himla pinsam?

 

Jag gick bak i bussen och satte mig i soffan. Det var bara jag, Alfredo och Justin på bussen. Jag tyckte att jag såg Ryan och Chaz gå på förut, men dem kanske bara skulle lämna sina väskor här och sen åka tillsammans med dem andra.

Justin höll på med sin mobil, som vanligt där också. Jag började tröttna på att han alltid gjorde det. Och speciellt på vad han gjorde på den!

Han la ner mobilen i fickan och kollade på mig. Blicken han hade var orolig, men ändå ganska trött. Han hade visst inte sovit så mycket i alla fall. Han kanske var vaken den natten som jag gick igenom hans mobil. Eller så kanske han bara var allmänt trött. Sådär som vem-som-helst brukar vara ibland.

-Du Selena..., sa han lugnt till mig. Jag tvekade på om jag skulle kolla upp på honom, eller bara säga något kort. Som kanske ”mm”.