Previously:

Vi gick ut från flygplanet när några flygvärdinnor hade sagt att det var okej. Justin tog min hand försiktigt och vi trängde oss igenom folkmassan och bort mot en silvrig liten BMW.

Innan vi åkte, så vinkade Justin hastigt till sina fans. Själv så log jag bara mot dem. Rädd att dem skulle hata mig. Man vet ju aldrig..

-Paris, här kommer vi! hojtade Justin glatt när vi rullade in på vägen.

----------------

Selenas perspektiv:

Vi gick in i en liten lägenhet mitt i Paris. Lägenheten luktade lavendel och såg allmänt mysig ut. Inte jättelyxig som den förra var, men helt okej!

-Vad fint! log jag när jag hade gått runt i alla rum och studerat dem noga.

-Javisst, kom hit! sa Justin lyckligt och vinkade dit mig. Han stod på balkongen och tittade ut över utsikten.

-Åååh, sa jag glatt och kände hur han la armen kring min midja.

Utsikten var fantastisk. Den var över eiffeltornet och små lysande hus.

-Otroligt, viskade Justin i mitt öra och kysste mig ömt på pannan.

Mobilen vibrerade i fickan och jag tog snabbt upp den. Mitt leende försvann helt när jag såg vem det var som ringde. Jack. Det var en chock också. Han hatade väl mig? Eller?

-He-ej, svarade jag i telefonen och lät allmänt nere. Jack harklade sig och man hörde hur han tog ett nytt andetag.

-Förlåt för allt! Men jag gillar verkligen dig, jag blev arg bara. Kan du förlåta mig?

Han pratade snabbt, och var förmodligen stressad och nervös inför mitt svar. Men skulle jag verkligen förlåta honom? Efter allt han gjort. Då kanske det händer igen.

Han hade redan fått sin andra chans. Men han tog den inte.

-Varför ska jag göra det? sa jag prövandes och bet mig löst i läppen. Var jag smart som frågade det?

Justins perspektiv:

-Älskling! Det är mat nu! ropade jag glatt och stängde av plattan på spisen. Jag hade gjort min specialitet, lasagne.

Jag gick in i den nya sovrummet på hotellet och såg Selena ligga och gråta. Ögonen var rödsprängda och kinderna såg klibbiga ut.

-Herregud! Vad har hänt? for det ur mig och jag drog in henne i en omfamning.

-Jack ringde... stönade hon och tårarna rann snabbt ner för hennes kinder. Jag la handen på hennes rygg och drog den upp och ner.

-Vad sa han? frågade jag försiktigt och torkade bort en tår från hennes kind.

Hon började berätta. Allt från början. Att dem hade träffat varandra på busshållsplatsen. Att dem gick på hans skolbal tillsammans. Allt det hade pratat med om varandra. Allt mässande. Allt.

När hon slutligen var klar så var jag mållös. Helt mållös. Hur kunde hon hålla det hemligt för mig? Under så här lång tid dessutom! Fast för sig så hade ju inte jag heller varit helt ärlig. På tanke om allt smsande...

Selenas perspektiv:

-Hejdå, du kommer klara det galant! sa Justin milt och kysste mig mitt på läpparna. Jag besvarade kyssen och kände hur varm jag blev inombords.

-Vi får väl hoppas det! Lycka till med konserten, jag kommer titta på den och finnas där, svarade jag och pressade fram ett leende.

-Bäst för dig! sa han retsamt och bet sig i läppen.

Jag flinade till och gick ner för dem långa trapporna igen.

När jag kom ut från hotellet så fick jag springa till busshållsplatsen, eftersom bussen redan stod där när jag kom.

När jag hade klivit på bussen så upptäckte jag det. Jag hade inget busskort..

-Ehm, ursäkta mig. Men jag har inget busskort som är giltigt här i Frankrike, sa jag på engelska och hoppades på att busschauffören kunde engelska.

Som tur var så kunde han det. Fast ganska dåligt.

Jag hade fått betala med sms-biljett.

När jag gick lite längre in i bussen så såg jag en person som jag tydligt kände igen. Jack. Jag stannade mitt i bussen och stirrade på honom - som stirrade allvarligt tillbaka på mig.

-Vad är det du vill?!

Jag skrek nästan. Men det klart! Hur kunde han veta att jag var i Frankrike? Just det! Justin kanske hade Twittrat om det..

-Vadå? Får jag inte ta min semester här eller!? skrek han tillbaka och började gå fram till mig.

Sekunderna senare så tog han ett hårt grepp om min arm och jag kände hans andedräkt mot min kind.

-Släpp mig! sa jag allvarligt och vände bort huvudet från honom. Aldrig mer skulle jag se honom i ögonen!

En gammal dam verkade ha hört vårt lilla ”samtal”. För hon gick fram till oss och la en hand på Jack’s axel.

-Om den här söta lilla flickan vill att du ska släppa honom, så får du göra det! sa hon med en pipig röst. Hon pratade svenska.

Jag log tacksamt mot henne och drog mig ur Jack’s grepp. Armen var röd, och lite svullen.

I ögonvrån så såg jag hur Jack slog till damen mitt i huvudet. Vilket fick henne att ramla, och slå huvudet i golvet. Hårt.

Busschauffören hade sett nästan allt i backspeglarna, och stannade nu bussen.

-Pojk, vad i hela fröjden gör du?! utbrast han i dålig engelska och gick fram till oss.

Jack gjorde ett försök till att slå till honom också, men han misslyckades. Busschauffören var skicklig.

Jag såg hur en man tog upp sin mobil mot örat och började prata. Hans mun rörde sig fort, men jag kunde inte höra vad han sa. Franska.. Det språket som ja g tyckte var svårast i grundskolan, men även så valde jag det när jag började sexan.

Några minuter senare så kom både polisen och ambulansen. Minuterna  kändes som dem längsta och värstas i helt mitt liv.

Några ambulansmän rusade in i bussen och tog med sig den gamla damen på en bår. Dem sprang med den bort mot ambulansbilen och gjorde nog allt dem kunde för att rädda hennes liv.

Polismännen kom in med deras tunga kläder och stampade kängor och gick fram till Jack. Dem greppade tag om hans händer och satte på honom handbojar. Sen förde dem bort honom. En av polismännen stannade framför mig. Han såg på mig att jag inte var fransk, och därför började han prata engelska.

-Vi skickar ett brev till dig! En kallelse på att du ska vara med i ett polisförhör, som ett vittne! sa han med en grov röst. Jag nickade kort och tittade oroligt bort mot polisbilen. Dem föste in Jack i den och åkte sen iväg. Vad skulle hända nu?