”Detta är då för ert eget bästa, men om ni har sett denna lägermedlem under dem senaste timmarna så behöver ni stanna och intervjuas för polisen” lade han snabbt till och tittade ut över oss alla. ”Vem är det som har dött?” ropade ev person, som jag aldrig hade sett förut. En massa mummel och viskningar börjades att föras runt, och alla verkade lika rädda som jag var. 

”Amanda Cornwallis”  Jag ryggade tillbaka och spärrade upp ögonen. Amanda, som sover i samma rum som mig?! Den Amanda?! Jag hittade häpet upp på ledaren som hade förmedlat nyheten, som precis då hittade ned på mig så att vi fick ögonkontakt. 

 

----------

 

 

 

Min mobil vibrerade till i byxfickan, och jag fiskade snabbt upp den i hopp på att det var Selena som ringde. Men när jag tittade upp på displayen så var det inte hennes namn som stod där, utan Skyler’s. 

”Aa, hey!” svarade jag innan jag ens hade hunnit trycka på den gröna knappen och tagit emot samtalet. 

”Justin..” snyftade Skyler i luren vilket som fick jag mig att pressa mobilen närmare och hårdare mot örat, samt bli orolig över henne. 

”Vad har hänt, Skyler?” frågade jag snabbt därefter och hörde hur någon annan grät hysteriskt i bakgrunden. ”Hallå?”

Jag hörde att hon snyftade till, innan hon började prata igen. ”En på lägret har.. d-d... dddöö-t..” stammade hon fram och jag kunde föreställa mig hur tårarna rann längst hennes kinder, samt hur hon skakade tänder av rädsla. 

Jag spärrade upp ögonen och höjde på ögonbrynet, beredd på att fråga om hon var seriös, men stoppade mig själv i sista sekund. Varför skulle hon fejka allting? 

”Oh my god, ska jag komma och hämta dig?” utbrast jag häpet och gick automatiskt bort mot hallen och drog jackan runt axlarna. Jag tog för givet att hon skulle säga ja, varför skulle hon annars ringa? 

Ett lätt hm:ande lämnade hennes strupe, och sedan hördes det ytligare några snyftningar. 

”Håll dig bara lugnt babe, det är det bästa som du kan göra..” sa jag mjukt och ryckte upp ytterdörren. Sedan drog jag ned mobilen från örat och tittade ut i vardagsrummet där jag såg att Usher satt och var social.. På mobilen då, inte i det verkliga livet. ”Aye bro, jag åker ut en stund!” ropade jag högt innan jag snabbt sprang ut och smällde igen dörren. Hade jag stannat någon sekund längre så hade han sagt att jag behövde stanna. 

Jag förde mobilen mot örat igen och sa ett lätt ”tillbaka”, samt började gå mot bilen som bara var några meter framför mig. 

.

Jag körde i över 100 km/h över gatorna och svängde åt alla hållen som GPS:en visade. Jag skulle köra ända bort mot någon flygplats som jag aldrig hade varit på, som låg massvis med mil utanför Stratford, till och med Ontario. Skyler skulle ta ett flyg från London, ända bort till den flygplatsen. Det skulle tydligen ta mycket kortare tid än att åka till flygplatsen som hon hade åkt till när hon lämnade Kanada. 

I varje fall, så skulle vi vara framme ungefär samtidigt, vilket var jättebra. Eftersom jag antog att hon - likaså jag - inte orkade vänta speciellt länge. 

 

Jag drog upp min Iphone från fickan och gick direkt in på meddelanden och började skriva ett till Skyler. 

 

Till: Skyler

Aye, håll dig lugnt och få inte panik. Jag förstår att du är rädd eftersom någon har dött, och att det springer runt en mördare i området du nyss varit i. Men det är det ända du kan göra, tills du kommer hem i alla fall. Hämtar dig när du har lämnat och är nere på fast mark :) xoxo JB

 

Jag skickade snabbt iväg det innan jag vände upp blicken mot vägen igen och pressade foten mot gaspidalen så att jag körde lite snabbare. 

 

 

 

 

Jag lade mig sakta ner i sängen och lät huvudet falla ned mot kudden. Min migrän hade kommit igen, och den var riktigt intensivt. 

Efter grälet med Justin så hade jag känt att huvudet började dunka till lite smått, men efter den långa bilturen hem så hade det blivit värre. 

På tal om det, så skulle jag aldrig någonsin förlåta Justin. Hans beteende var absolut inte okej, och han verkade se vårt så kallade förhållande på skoj. Allt han brydde sig om var hans familj och hans Beliebers. Mig? Nope. 

Jag satte mig hastigt upp i sängen då jag hörde hur mobilen vibrerade i bakfickan, vilket som fick den att smått skaka till. 

Jag fiskade upp den på bara någon sekund och såg att det var Justin som ringde. När man pratar om trollen.. Tänker! Tänker om trollen. 

 

Jag klickade nonchalant på den röda knappen och slängde mobilen till andra sidan sängen. Han hade ringt femtom gånger sedan jag hade lämnat honom hemma hos hans mamma, och det fanns bara två rimliga anledningar till att han ringde. 

Antingen att han ville fortsätta bråket via telefon, eller att han ville be om ursäkt och lova att detta aldrig skulle hända igen. Vilket som han hade gjort massvis med gånger förut, och hade bråken fortsatt? Javisst. 

Jag blev avbruten av mina tankar när mobilen vibrerade till i handen, igen. Jag hoppade lätt till och såg att Justin’s namn lyste upp på displayen, och precis när jag skulle avbryta samtalet så hann han redan göra det. Det var ju.. kreativt? 

Jag tittade besviket ned på mobilen, men insåg då att han hade skickat ett meddelande. 

 

Från: Justin

babe, i miss you. i’m sorry, for everything. är på väg till andra sidan kanada för att hämta upp någon på flygplatsen... anyway, jag vill verkligen inte att du ska vara olycklig när du tänker på mig. jag vill att du ska känna hur din kropps värms upp varje gång du ser mitt namn på displayen, som du sa att det var för ett halvår sen. men om den inte gör det, utan blir stel och kall, så är det okej. jag vill att du ska vara lycklig, vare sig det är med mig eller inte. vi behöver inte vara tillsammans om du känner att du mår dåligt då, det är ok. men bara så att du vet, så älskar jag dig och kommer aldrig sluta göra det :’) din Justin 

 

Jag chockades till av hans meddelande, och blev en aning förvånad. Var det så han kände för mig? Och var det okej för honom att jag tyckte som jag gjorde? Åh herregud.. Ingen kille har skrivit så till mig någon gång förut. 

Jag log mot meddelandet och läste det igen, samt bet mig hårt i läppen för att hålla in tårarna som jag kände var på väg ned för kinderna. 

 

Detta ändrade inte mina åsikter och tankar kring honom, men jag ljög om jag sa att det inte var gulligt. För det var det! Men.. Det var djupt av honom, fast han behövde träna på skrivregler och grammatiken lite, tänkte jag och kunde inte motstå att inte flina åt det. 

 

 

 

 

Jag greppade tag om min väska och gick med snabba och långa steg bort mot utgången och kom sedan vidare ut på parkeringen där det var fullsmockat av bilar. 

Eftersom jag aldrig hade varit här förut, så var det extremt förvirrande. 

Vart körde man in någonstans, och vart körde man ut? 

 

Jag kisade upp mot solen som var klar på himlen, fast höll på att bli gömd bakom några moln som var på väg mot det brinnande klotet. 

 

Jag suckade lättat och lät blicken falla ut över parkeringen igen. Det var sjukt många olika sorters bilmärken på bilarna som stod stiligt parkerade. 

Jag bet mig i läppen och ställde ned väskan på marken och satte mig på den, samt drog upp mobilen med ett ryck från jackfickan och skickade iväg ett meddelande till Justin där jag frågade vart han var. 

Någon minut senare så skymtade jag hans namn på displayen, att han ringde, så jag klickade knappt på svara och tryckte mobilen tätt intill örat. 

”Hej, vart är du?” frågade jag mjukt och rättade till min tröja som hade hamnat lite snett när jag hade satt mig ned. 

”Jag har precis parkerat bilen, och är på väg in. Vart är du?” svarade han och skrattade lättat till sekunden efter. 

Jag log för mig själv och fuktade mina läppar innan jag fortsatte. ”Precis utanför. Är du nära?” 

Jag tittade ut över parkeringsplatserna igen och försökte hitta honom med blicken, men det var helt omöjligt, eftersom det var flera tusen parkeringar och bilar. 

”Rätt så.. Åh, jag ser dig!” utbrast han och jag kunde nästan se hans leende framför mig. 

Snabbt som sjutton så ställde jag mig upp och vände mig hastigt om mot alla håll, sidor och kanter. Men kunde inte se honom någonstans. 

”Haha, vart är d-” hann jag bara säga innan jag kände två händer som lades mot min midja bakifrån. 

Jag vände mig automatiskt om och möttes av två krämiga chokladbruna ögon. Justins. 

”Hej..” flinade jag och omfamnade honom i en härlig kram som han snabbt besvarade. 

 

”Hej på dig med!” log han och strök mig över ryggen. En behaglig känsla for snabbt längst ryggraden och benen ville bara vika sig. 

Jag avslutade motvilligt kramen efter en liten stund, även fast jag ville vara kvar i den positionen för alltid. Men det skulle verka en aning konstigt om ingen av oss avslutade den.. 

”Var det jobbigt att åka?” frågade jag och mötte hans ögonkontakt igen. Jag ryckte lätt på axlarna.