You & Me forever - Del 41
-Hur känns det då? Är du nervös? frågade Chaz som spelade spel på sin mobil i soffan.
Jag skrattade lite och nickade osäkert.
-Lite. Men det känns toppen! Fansen gillar det ju!
Chaz avslutade spelet och la ner mobilen i fickan.
-Lite? Om jag var du så skulle jag vara skit nervös! Att ens våga stå på scen och sjunga. Haha... Men som du vet så har jag dåligt självförtroende. Och samvete, för den delen.
-Jo, jag vet.. Nu när du säger det, så får jag också lite dåligt samvete jag med..
-----------
Justin’s perspektiv:
-Vi är framme! ropade Usher och stannade bussen. Vi hoppade av och gick in. Det var stort!
Konserten skulle börja om en timme. Allt var klart, och det fanns redan några fans på plats! Super!
Jag gick upp bakom scen och började att ta för mig med plats. Jag bredde ut mig med alla mina kläder som jag skulle ha i kväll och andra viktiga saker.
Dem andra, Selena, Ryan, Chaz, Scooter, Usher, bandet och alla dem andra som var med på bussen, följde tätt efter mig.
En och en halv timme senare så stog jag uppe på scen och hade redan framträtt med några låtar. Låtarna ”Love Me”, ”Mistletoe”, ”Somebody To Love” och ”U smile”. Nästa låt som stod på listan var min nya låt, ”Boyfriend”. Jag hade skrivit den för något år sen, men tappat bort pappret. Alla tyckte att det var helt värdelöst att leta efter det, så den låten blev aldrig ”klar” då.
-Tack allihopa! Ni har varit fantastiska! sa jag högt och tydligt ut över hela publiken som har fullproppad med fans.
Jag hörde massor med skrik från dem och att jag skulle börja med nästa låt.
Jag tvekade, skulle jag göra det? Alltså, det. Eller vore det dumt? Skulle det vara pinsamt? Skulle hon kanske säga nej? Det värsta som kan hända... är att hon säger nej! Ja, det är det värsta, helt klart!
-Tycker ni att jag ska börja med nästan låt? frågade jag och hörde ännu mera skrik från fansen.
Jag fixade med den lilla obekväma saken som jag hade i örat. ”Saken” var som ett hörselskydd ungefär. Så att jag inte skulle höra för mycket skrik från alla.
-Innan jag börjar, så skulle jag vilja säga en sak till min underbara Selena! sa jag och vände blicken bort mot sidan av scenen där Selena stod. Hon kollade fundersamt på mig och jag skrattade lite.
-Kom upp här!
Selena började att gå sakta, sakta mot mig upp på scen. Jag funderade lite på om hon kanske hade scenskräck? Fast nej, varför skulle hon det?
-Ehh, Justin? Vad håller du på med?! frågade hon tyst när hon var uppe. Jag flinade lite och nickade åt Scooter som nickade tillbaka upp till mig. Han sprang bort backstage, och kom tillbaka efter några minuter. Han hade med sin en liten ask, perfekt! I asken, så är det inte svårt att gissa vad som finns..
Selenas perspektiv:
Jag kollade förtvivlat på Justin, där han stog och flinade.
Han fick asken från Scooter och ställde sig framför mig. Sen gick han sakta ner på knä och öppnade asken mot mig. Det var en ring i den. En diamant ring!
-Men herregud..., viskade jag tyst och la händerna för munnen. Justin flinade fortfarande, och kollade ut över sina fans. Dem verkade skräckslagna.
-Nej, jag drev! sa han sen och ställde sig upp igen. Jag andades ut och kollade fundersamt hon honom. Det var som en chock.
-Visst är ringen fin?!
Jag spärrade upp ögonen mot honom och han slutade flina.
Jag började skratta lite och dunkade till honom på axeln. Justin skulle alltid vara så retsam!
Jag gick ner från scenen efter en halvtimme ungefär och gick backstage där alla dem andra i Justin’s team satt. Dem skrattade när jag kom in i rummet.
-Så du gick på det? frågade Chaz och skrattade.
Jag kollade retsamt allvarligt på honom och försökte att se arg ut. Han drog upp händerna över huvudet för att skydda det.
-Haha, jag kommer inte slå dig! Gick du på det? sa jag sen och bröt ut i skratt.
-Skatta bäst som skrattar sist..., sa Chaz sen och reste sig upp.
-Men.. du har redan skrattat?
Chaz stannade upp mitt i rörelsen och kollade på mig. Han gjorde en min och sen ryckte på axlarna.
-Det är inte över än! sa han retsamt sen.
Jag satte mig där han hade suttit och började att prata med Ryan som satt mitt emot mig. Vi pratade om den nya filmen som hade kommit ut. ”The Hunger Games”, eller ”Hungerspelen”, som den heter på svenska. Ryan hade föreslagit att han och jag skulle se den. Bara vi två.
Jag log lite svagt och frågade om vi kunde prata i enrum.
Jo, det kunde vi.
Vi gick en bit bort från dem andra och Ryan visste nog vad jag skulle säga. Bara några ord.
-Du vet redan vad jag tänker säga, Ryan.
-Jo, kanske. Antingen så är det nu som du säger ”Ryan, jag älskar dig”, och kollar allvarligt på mig och vill att jag ska säga att jag älskar dig med. Eller så är det så att du typ säger ”Ryan, det är över..”. Borde jag vara orolig för vad du tänker säga?
-Jag är ledsen, men det är inte din turdag idag.. Jag vet inte hur jag ska säga det här, men vi har ingen framtid, du och jag.. ! Jag är verkligen jätteledsen över det som har hänt. Men jag kan verkligen inte mer. Det går inte. Vi går inte.
Ryan suckade djupt och kollade på mig.
-Det är okej, Selena! Det var jag som var dum. Jag visste du att du och Justin.. ja, du vet.
-Jo, men jag vill inte förlora våran vänskap, Ryan. Snälla?
-*Suck*, visst.
Jag log lite svagt för mig själv, jag kunde le så att det syntes, det skulle inte passa in för tillfället.
-Kom här! sa jag och kramade om honom.
Jag förstod att han var ledsen. Han verkade ju det i alla fall.
Men trotts allt så var det ju faktiskt mitt fel. Det var jag som fick det att börja.
-Hur är det? frågade jag Ryan när jag hade avslutat kramen.
-Jodå.. Sådär, sa han och sträckte på ryggen.
-Men vi kan väl fortfarande kolla på bio tillsammans? Med Justin.. och Chaz kanske, om det känns bättre att dem följer med? sa Ryan snabbt sen.
Det kändes ju bättre om vi gick alla fyra, och att tacka nej till det vore ingen höjdare direkt.
-Javisst, självklart! sa jag några sekunder efter att Ryan gått fram och dragit handen över mina ögon. Min blick hade fastnat rakt fram i rummet.
-Jag går tillbaka till dem andra, om det är okej för dig?
Ryan såg lite ledsen ut, men nickade på huvudet.
-Följer du med? Eller vill du typ ha lite egen tid en stund?
-Jag vill bara själv en liten stund. Men var inte orolig för mig, jag kommer sen! sa han med ett litet svagt leénde på läpparna.
-Säger du det så.., viskade jag tyst för mig själv och gick sen ut ur rummet.
Justin’s perspektiv:
-Sista låten för i kväll då! Vem vill bli min ”baby”? frågade jag och hörde hur bandet började spela min låt ”baby”.
Jag började att sjunga och hade riktigt roligt!
-Tack för en fantastisk kväll, jag älskar er! ropade jag i micken och hörde mig själv i högtalarna ute på scen.
Jag gav mina ”Beliebers” ett litet flin, innan jag gick ner från scen och in backstage.
Den första jag såg när jag kom ner var Selena. Hon log mot mig, och jag log brett tillbaka mot henne.
Jag gick fram till henne och kramade om henne.
-Vad bra du var! sa hon och höll på att börja gråta.
Jag avslutade kramen och kollade ner i hennes ögon. Jo, hon grät!
-Men Selena, gråt inte! sa jag stöttande och gav henne en till kram.
Chaz om fram till oss och dunkade Justin i ryggen, precis likadant som han alltid hade gjort.
-Du var grym i kväll!
-Tack brorsan! sa Justin och dem gjorde ”hight five”.
Ryan kom in i rummet och gick fram till Justin.
Ryan var röd under ögonen och själva ögonen var ganska röda dem med. Antingen hade det varit någon han var allergiskt mot, eller så hade han bara gråtit krokodiltårar.
-Vad bra du var! Hann tyvärr inte lyssna och se på hela. Men det som jag såg var grymt! sa han och gjorde - precis som Chaz - en dunk i ryggen på Justin.
Gjorde det aldrig ont på killar? Att dunka varandra i ryggen hela tiden? Varför kan inte dem gå runt och krama varandra, precis som vi tjejer? Eller är det ”töntigt” för dem ?!
-Förresten, Ryan föreslog att vi fyra kunde gå på bio i morgon. Det låter kul, va? frågade jag Justin och gav Chaz en blick också. För att vara menat att det var vi, jag, Justin, Chaz och Ryan.
-Ja! Det låter roligt! Jag har faktiskt ingen konsert i morgon! Men, tänkte ni typ att vi skulle se den på någon speciell biograf? Eller skulle vi kunna se den typ.. På flygplanet?
-På flygplanet? Vilken flygplan? frågade jag och kände att jag hade missat något.
-Du vet, vi åker ju vidare i morgon. På kvällen i morgon, i ett privatplan!
-Jaha, men det låter ju roligt! Eller vad tycker du, Ryan? frågade jag och vände mig blick mot honom.
12
You & Me forever - Del 40
Ryan flyttade sig lite närmare mig och jag borrade in ansiktet i hans hals. Han skrattade svagt men sen blev allvarlig igen.
-Inte för att vara elak mot min bästa vän, men du förkänar någon bättre än honom!
-Nej.. Nej, det gör jag inte! Det är han som förkänar någon bättre än mig! for det ur mig och jag tittade sorgset på Ryan.
-Selena, kolla mig i ögonen, sa Ryan och lufte upp mig ansikte mot honom. ”Det är DU som förkänar någon bättre. Tro inte en sekund på något annat!”.
Jag svalade hårt och torkade bort en tår som precis föll ner från ögat.
-För.. du är söt.. , sa Ryan sen och kollade mig rätt in i ögonen.
------------------
Selenas perspektiv:
Jag kollade förtvivlat på Ryan medan jag försökte få in vad han nyss sa i skallen.
-Ryan..., sa jag efter en liten stund och svalde hårt ännu en gång. Han hejdade mig snabbt med en rörelse.
-Selena! Jag säger bara ... jag gillar dig, jättemycket faktiskt. Men bara för att jag gillar dig, så behöver inte du gilla mig..
Jag kollade upp mot honom och började gråta igen.
-Förlåt, Selena, sa han och kramade om mig.
Vi satte oss upp i skräddare i sängen. Han höll i mina händer och kollade på mig. Sen så kramade han om mig igen.
Han hade förstört allting nu! Jag kunde ju inte bli ”tillsammans” med Ryan. Vad skulle då Justin säga? Tänk nu Selena, tänk. Justin eller Ryan? Men herregud, tänk om Justin börjar hata mig?
Eller för sig. Jag kunde ju ge hämnd på Justin. Justin hade ju varit tillsammans med någon ”snutte-gris”, som jag seriöst blev arg på varje gång jag tänkte på vem det kunde vara! Det kunde ju vara vem-som-hest. Typ Caroline eller Alva. Usch, tänk om det är någon av dem?! Ja, då finns det bara en sak att göra. Säga upp vänsken med dem. Egentligen så ska man ju inte låta en kille komma emellan. Men seriöst nu, Justin och jag kunde ju ha hållit ihop hela livet annars!
Men att ge hämnd på Justin kanske inte var så smart ändå. Det skulle ju stå i alla tidningar. Runt hela världen. Dessutom så skulle jag få ett riktigt dumt ryckte! Alla skulle hata mig, alla skulle mordhota mig, och det sista, och värsta; Jag skulle utnyttja Ryan. Det är inte rätt! Vad har han gjort egentligen ? Ingenting! Sen så skulle jag ju förstöra vänskapen med alla på den här bussen! Och med min familj. Sen skulle jag bli helt ensam, hata mig själv och gråta hela dagarna!
-Säg inte förlåt Ryan, snälla du..
Han suckade och pussade mig lätt på kinden igen.
-Glöm det jag nyss sa, okej? sa han sedan och reste sig upp från sängen. Han gick bort mot dörren och drog upp byxorna lite.
Jag tog ett djupt andetag och blundade. En sekund efter så slog jag upp ögonen igen.
-Ryan?! ropade jag och hoppades på att han hörde mig.
Det var precis det som han gjorde! Han stannade upp vid dörren och kollade bak på mig. Jag tog ett nytt andetag och kollade upp på honom.
-Jag... ja... jag gillar dig med.., stammade jag sen och försökte undvika hans blick.
Han log lite men sa ingenting. Han var på väg att gå igen.
-Vänta! ropade jag igen.
Ryan stannade upp precis som han hade gjort förut och kollade på mig.
-Kom, sa jag och ställde mig upp jag med. Han kom fram till mig och jag kramade om honom. Jag kysste honom lätt mitt på läpparna.
Justin’s perspektiv:
-Selena! Ryan! Varför kommer ni aldrig?! ropade jag från köket. Alla dem andra satt redan vid bordet. Jag höll på att göra i ordning en dipp till maten. Det blev kyckling och ris.
Jag fick inget svar från varken Selena eller Ryan.
Jag lämnade dippen på köksbänken och gick raka vägen mot mitt sovrum där jag visste att dem var.
Precis vid dörren så höll jag på att gå in i dem, som var på väg ut. Dem höll varandra i händerna och såg ganska hemlighetsfulla ut.
Jag tyckte att det var bra att dem var så bra vänner. När vi träffades tillsammans, alla fyra. Jag, Selena, Ryan och Chaz alltså. Så blev jag lite orolig att dem inte skulle bli bra vänner alls.
-Ehh.. jag ropade på er, hörde ni det? Det är mat nu.., sa jag och gav dem en blick mot köket.
-Nej, men vi kommer nu! sa Selena och log mot mig. Jag kunde inte låta bli att le jag heller.
Vi satt runt matbordet, allihopa!
Om jag skulle utvärdera dagen, så har den varit ganska bra faktiskt. Men den är ju inte slut än.
Jag kollade på klockan som satt på väggen bredvid det lilla matbordet som vi fick plats med fler personer runt än vad det var möjligt. Klockan var kvart i sex. Alltså så skulle konserten börja om om tre timmar och 15 minuter.
Jag tog ett djupt andetag och suckade glatt. Jag hade bestämt mig att den här konserten skulle bli den bästa någonsin!
-Jättegott Justin! Har du lagat det helt själv? frågade Selena och stoppade in sin gaffel med en kyckling bit i munnen.
Jag log stolt och nickade. Jag svalade riset som jag hade i munnen.
-Tack! Japp, helt själv! Tänkte laga något lite nyttigare faktiskt, men det blev inte det..
-Men herregud Justin! Varför har du aldrig sagt att du är så här bra på att laga mat? Haha, du får bli min privata kock hemma. Det skulle jag verkligen behöva! sa hon sen och la upp lite mer ris på hennes tallrik. Jag log lite och sa ”visst, allt för dig”.
Alla vid bordet hade skrattat, och sen så var vi klara.
Jag bar bort alla tallrikar till köket och la ner dem i diskhon. Dem andra satt kvar vid matbordet och snackade lite.
Det knackade på dörren in till köket och innan jag hann säga något så öppnades dörren.
Jag vände mig om för att se vem det var. Det var Selena.
-Hej, sa hon vänligt och kom fram och kramade mig bakifrån.
-Hej, min lilla prinsessa! sa jag och kramade om henne också. Jag vände mig om och kysste henne lätt.
-Jag fixar det! sa hon sen och gick fram till disken.
Jag kollade efter henne.
-Selena, du behöver inte göra det. Jag kan, det är lugnt!
Hon vände sig om mot mig och gav mig en blick.
-Jag fixar det, det är okej. Vila lite du, och gör dig klar för din konsert sen! sa hon och blickade med ena ögat emot mig.
Jag suckade tungt, men log.
-Visst! För din skull, haha!
Jag gick bort mot mitt rum i bussen och rotade bland kläderna i garderoben. Jag hade bara mulat in alla kläder där som jag skulle ha i kväll.
Jag hittade en lila tröjan och vita byxorna som jag skulle ha till första låten. One time.
Egentligen så borde jag byta om när jag väl är där. Men det brukar bli så stressigt och jobbigt. Dessutom så känns det mycket bättre att göra det nu.
Selenas perspektiv:
När jag hade diskat klart alla tallrikar och bestick så torkade jag händerna på en handduk som hängde tätt intill.
Precis när jag var klar så ringde min telefon. Min ringsignal ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” gick igång. Jag hade bytt ringsignal sen sist. Faktiskt, så brukar jag göra det ungefär en gång i veckan. Ibland är det ju lite jobbigt eftersom man inte har en ena aning om vems mobil det är som ringer. Om man inte har koll om man bytte då alltså.
-Hej! sa jag i telefonen och väntade på ett svar.
-Hej, det är jag. Caroline.
-Caroline? Det är inte varje dag som du ringer..
-Nej, jag vet. Förlåt.. för allt! sa hon och det hördes en snyftning.
-Vadå allt? Vad har hänt?
-Förlåt Selena. Det var inte meningen. Jag skulle ha berättat det tidigare, jag vet. Men jag fick inget bra tillfälle. Snälla, kan du förlåta mig? Jag gör vad som helst. Snälla..
Samtalet bröts och jag kollade förvirrat ner på mobilen. Vad menade Caroline med det här? Vad hade hänt egentligen? Varför sa hon förlåt för?
Ryan kom in i rummet och vi fick ögonkontakt med varandra. Han nickade och bet sig i läppen. Som om han hade läst mina tankar.
-Ja, det är vår lilla hemlighet! viskade han i mitt öra och gick förbi mig sen, bort mot toaletten.
Vilken lättnad!
Jag gick vidare in i Justin’s rum för att kolla vilka kläder som jag hade med mig i väskan.
Precis när jag kom in så tänkte Justin så.
-Åh, hej! sa han och flinade när vi möttes i dörröppningen.
-Hej, svarade jag tillbaka och gick förbi honom bort mot min väska.
-Vad ska du göra?
Jag stannade upp och vände mig mot honom.
-Byta om. Jag kan ju inte gå såhär till din konsert heller!
-Nej, du ska inte det! Du ska ha en vit mig-tröja på dig! Alltså en ”Justin Bieber”-tröja, haha! sa han och hämtade en tröja till mig.
Precis som han själv hade sagt. Så var den vit, och han huvud var på den.
-Ska jag ha den där? Vad ska dem andra ha då?
-Dem ska också ha sånna här tröjor! Har du aldrig sett på något klipp eller något från mina konserter?
Jag rodnade lite och skakade på huvudet.
-Nej, tyvärr inte!
Justin suckade och slängde tröjan bort till mig. Jag tog den och kollade upp på honom.
-Ska jag ha några speciella byxor nu också eller?
-Haha, nej! Dem får vi välja helt själv. Men du, Selena, inte mjukisbyxor. Okej?
-Jadå, pappa ! Jag lovar.
Justin flinade och gick ut ur rummet.
-Stäng dörren efter dig! ropade jag och han gjorde precis som jag sa. Jag skrattade lite och kollade på tröjan jag nyss hade fått av honom.
Justin’s perspektiv:
-Vi måste åka nu! gormade Usher och satte igång motorn på bussen. Två sekunder senare så var vi på väg mot stället där konserten skulle vara.
-Hur känns det då? Är du nervös? frågade Chaz som spelade spel på sin mobil i soffan.
Jag skrattade lite och nickade osäkert.
-Lite. Men det känns toppen! Fansen gillar det ju!
Chaz avslutade spelet och la ner mobilen i fickan.
-Lite? Om jag var du så skulle jag vara skit nervös! Att ens våga stå på scen och sjunga. Haha... Men som du vet så har jag dåligt självförtroende. Och samvete, för den delen.
-Jo, jag vet.. Nu när du säger det, så får jag också lite dåligt samvete jag med..
Kan man få över 15 kommentarer tro? :)♥
Förresten, gör även gratis designers just nu. Skulle du vilja ha en? Klicka HÄÄÄR i så fall :)
15
You & Me forever - Del 39
Jag kände mig lite som Bella i Twilight. Eller, i ”eclipse”. Precis efter det lilla ”kriget” med dem nyfödda vampyrerna. När Jacob gör illa sig och får bandage. När Bella sen går in till honom och han säger att han inte kommer ”sluta kämpa”, för hennes skull.
Fast nu, när Justin bara har svimmat och att jag inte direkt väljer mellan några. Så känner jag mig lite som en wannabe. Liksom, vad skulle jag säga nu? Usch, pinsam tystnad..
Justin kollade upp på mig och väntade på att jag skulle säga något. Jag kollade runt oss lite snabbt och sen ner på honom igen. Vad skulle jag säga egentligen?
--------------
Selenas perspektiv:
-Ja? Jag lyssnar, sa Justin efter en stund och gnuggade sig i ögonen igen. Jag förstod att det verkade svida i dem. Dem fina hasselbruna ögonen borde inte få lida sådär!
Jag gick in på Justin’s sovrum i bussen. Det ända stället som jag fick och kunde vara ensam på. Eller ja, på toaletten kunde jag också vara ensam. Men nu är det så att någon har gjort sina behov där inne, så det luktar inte direkt gott där just nu. Det var därför jag gick in på Justin’s rum här på bussen.
Justin mådde mycket bättre. Från 1-10 på hur bra han mådde, så var det 8-9. Det är faktiskt jättebra ju!
Däremot så kände jag själv att jag inte mådde någon bra alls. För sig så brukar jag nästan aldrig känna att jag mår speciellt bra. Bara ibland då, när jag är med Justin. På ett fint ställe, bara han och jag. Fast det hade inte hänt på länge nu.
Det knackade på dörren in till Justin’s sovrum och jag ropade ”kom in”. Dörren öppnades och jag fick syn på Ryan. Han höll på en bok. En rosa bok.
Han kom fram till mig och satte sig på sängen bredvid mig. Ryan hade grön-gråa ögon. Det hade jag inte sett förut. Visst, jag hade funderat lite på vad han hade för ögonfärg, men hela tiden trott att dem var gröna. Men inte grön-gråa.
Ryan studerade mig uppifrån och ner och gjorde en liten min mot mig.
-Hur är det? frågade han snällt och la ena handen på min överarm. Jag log lite svagt mot honom och nickade kort.
-Jodå, sådär.
Ryan suckade tyst och tittade på mig. Han svarade efter en liten stund.
-Har det hänt något?
Jag harklade mig och behövde fundera en stund. Hade det hänt något? Jo, för sig, det berodde ju på vilket sätt han menade.
-Nja.. Inte precis, men jag skulle vilja vara lite ensam bara. Samla mig lite.
-Jaha, okej. Förlåt om jag stör. Men Justin bad mig lämna den här till dig, sa han och höll upp den rosa boken. Det var visst ingen ”vanlig” bok, utan det var en dagbok. En DAGBOK.
Jag tog emot dagboken från Ryan och tittade på den. Jag bläddrade snabbt inuti den och sen tittade upp på Ryan.
-Okej, vad ska jag ha den till? frågade jag sen och såg ut som ett stort, fult och korkat frågetecken.
Ryan skrattade lite.
-Jag vet inte, helt ärligt. Men Justin sa att du tydligen ”skulle skriva ner dina känslor för honom”. Fast vi vet ju båda två att du kommer att skriva hur gullig och snäll jag är! sa han och skrattade lite till. Tillslut så bröt han ut i skratt.
Han skrattade ganska mycket, så mycket att han nästan ramlade ner från sängen och slog sig.
Jag gjorde en min till honom och började skratta snart jag med.
-Ryan, lilla vän! Såklart jag inte kommer skriva hur ”gullig” och ”snäll” du är, sa jag och gjorde kaninöron när jag sa ”gullig” och ”snäll”. Jag skrattade lite och fortsatte sen.
-Jag kommer skriva hur otroligt korkad och rolig du är!
Ryan fortsatte och skratta.
När han hade samtal sig lite, han med. Och inte skrattade längre, så satte han sig bekvämt upp på sängen igen.
-Menar du det? sa han och flinade. ”Jag tycker i alla fall att jag är söt som socker och snäll som en ... kanin?”.
Jag skrattade lite. Det var alltid så roligt när Ryan var lite ”egoistisk”. Men det bästa med det. Var att han fortfarande var oseriös och roligt. Det var liksom... så speciellt. Så ”han”.
-Det klart att jag gör!
-Haha, aja! Nu ska du få skriva lite. Dem behöver mig i köket där borta. Middag om en halvtimme, hinner du skriva en sida i din nya favoritdagbok, från din favoritdrömprins? Men det klart, jag står ju tvåa på den listan! sa Ryan och blickade med ena ögat mot mig. Jag skrattade lite och nickade ivrigt.
-Det klart att du gör!
Ryan reste sig upp från sängen och gav mig en puss på kinden.
-Vad bra! sa han sen och försvann bort ur synhåll.
Jag satt ensam här. På Justin’s sovrum med en ful liten rosa dagbok i handen. Varför skulle jag ens skriva i den? Visst, det var ju inte direkt ”töntigt” att skriva dagbok. Men varför skulle jag det? Jag går liksom i gymnasiet. Jag dessutom så skulle väl även Justin eller någon annan smyg läsa i den? Om jag då skulle ”öppna mig” för dagboken, och skriva ner mina störta hemligheter och allt som hänt mig?
Jag ryckte på axlarna och tyckte själv att mina idér och tankar bara var strunt!
Jag öppnade dagboken och skulle precis börja skriva i den. Men då så gick udden på pennan av.
-Men kom igen! sa jag lite småirriterat och gick till skrivbordet för att hämta en pennvässare.
Jag hittade en direkt och började att vässa.
Jag gick tillbaka till sängen och hämtade dagboken. Sen gick jag till skrivbordet och satte mig med en duns på stolen.
Jag bredde ut mig på skrivbordet och började att skriva.
”Namn: Selena
Datum: 19/9”
I den så stog det även en liten ruta som man skulle skriva i vad hela texten man skulle skriva, handlade om. Det var ganska ovanligt, jag hade haft några dagböcker när jag var yngre. Men då fanns det inte någon sån ruta.
Jag antog att det hade kommit nya dagböcker och andra saker nu. Eftersom vi typ var med ”tekniska” nu, eller vad man nu ska säga!
Jag ryckte på axlarna igen och skrev ”Den senaste tiden..” i rutan.
Sen så började jag att skriva själva texten.
(Lyssna medan du läser...)
”Kära dagbok.. Om jag nu kan skriva ”kära dagbok”. Det här är i alla fall första gången som jag skriver i dig. Jag heter då Selena. Selena Gomez. Jag är en helt vanlig tjej från en helt vanlig familj. Fast inte helt vanlig. Jag är barndomsvän med Justin Bieber. Om du har hört talas om honom? I alla fall, han krossade mitt hjärta. Han har skickat gulliga sms till någon annan tjej, slutat brytt sig om mig och bara blivit egoistisk den senaste tiden. Jag har alltid behövt levt mitt liv lite i smyg typ, och jag mår verkligen dåligt över det. Justin tror att allt är som vanligt. Jag fick reda på allt han hade gjort för bara några dagar sedan. Jag har verkligen mått hemskt över det här. Jag har till och med velat spytt några gånger. Du vet citatet, ”Ett leénde betyder inte alltid att man är glad, utan att man är start nog att le även om det gör ont”? Precis så känner jag just nu. Mina bästa kompisar, Caroline och Alva, har jag inte pratat med på några dagar. Dem vet inte vad jag har gått igenom det senaste tiden. Justin, han går det inte att prata med. Han förstår liksom inte att han har gjort fel. Något som knäcker mig. Även om han säger att han förstår det. Ja, ja, han har sagt ‘förlåt’ några gånger. Men jag tycker inte att det räcker, på något sätt. Som jag har sagt några gånger nu, så krossade han mig. Jag vill bara falla ihop, gråta, och aldrig någonsin bli störd i mitt gråtande. Men tyvärr går inte det, inte här. Javisst, jag glömde att skriva det. Jag är på turné med Justin och hans lilla (stora) ”gäng”. Nu kanske du undrar varför jag är det, eftersom Justin typ har varit taskigt mot mig. Men jag vill inte hem heller. Jag orkar inte. Orkar inte berätta för alla vilket stort svin Justin är! Just nu i alla fall. Jag vill egentligen inte skriva ”svin” till honom. Det är han inte. Inte på riktigt. Bara nu. Jag har en fråga. En dum och korkad fråga. Jag vet att just du inte kan hjälpa mig att få svar på den frågan. Men jag måste få reda på svaret. Går det att .. att bara vara vän med Justin.. ? Jag menar, typ ”göra slut” med honom, och att vi bara förblir vänner? Eller tror du inte att det funkar? Vi kanske inte har något intresse för att vara med varandra då? Kanske bara känna oss tvingade att vara det? Eftersom vi har varit vänner sen vi var små. Jag vill absolut inte förlora våran vänskap. Eftersom jag redan vet hur surt det är. Man vill inte leva efter det. Man får dåligt samvete. Dagbok, jag vet inte.. Hur ska jag göra? Kan du hjälpa mig? Ingen får mig glad, förutom Ryan. Ryan är Justin’s ”bästa vän”. Han är den ända nu. Jag kände faktiskt honom innan Justin och han lärde känna varandra. Men vi tappade kontakten med varandra, men fick tillbaka den sen när vi började hänga med Justin båda två. Men om jag ska vara helt ärlig mot dig nu. Så har vi glömt bort varandra. Vi presenterade oss som oss själva, och visste inte vem den andra var. Eller jo, jag vet vem han är. Men jag är osäker på om han vet det.
Ledsen, men nu hinner jag inte skriva mer. Men snälla, kan du ge mig något veckan? Vad ska jag göra angående det här med Justin? Snälla, hjälp mig! Med kärlek, Selena!”
Jag slängde igen dagboken med en smäll och sprang till sängen. Jag la mig raklångt med huvudet där fötterna ska vara, och fötterna där huvudet ska vara. Hur kunde jag låta Justin lura mig sådär?
Jag låg och funderade en stund, tills jag började gråta och sen somnade jag.
Tjugo minuter senare så vaknade jag av att dörren öppnades, och Ryan kom in igen. Han såg att jag hade gråtit och kom fram till mig. Han satte sig först bredvid mig, men sen la sig likadant som jag låg, fast bredvid mig. Han lekte lite med mina fingrar.
-Blev det för känsligt? frågade han sen och harklade sig lågt.
Jag nickade och snöt mig.
Ryan flyttade sig lite närmare mig och jag borrade in ansiktet i hans hals. Han skrattade svagt men sen blev allvarlig igen.
-Inte för att vara elak mot min bästa vän, men du förkänar någon bättre än honom!
-Nej.. Nej, det gör jag inte! Det är han som förkänar någon bättre än mig! for det ur mig och jag tittade sorgset på Ryan.
-Selena, kolla mig i ögonen, sa Ryan och lufte upp mig ansikte mot honom. ”Det är DU som förkänar någon bättre. Tro inte en sekund på något annat!”.
Jag svalade hårt och torkade bort en tår som precis föll ner från ögat.
-För.. du är söt.. , sa Ryan sen och kollade mig rätt in i ögonen.
KOMMENTERA!
17
You & Me forever - Del 38
-Justin? Mår du bättre? sa jag och gick fram till honom.
Jag hade gett honom sin medicin, och han hade sovit två timmar. Klockan var nu åtta, och vi hade mött upp dem andra i Justins crew. Nu stog vi allihopa som en cirkel runt Justin som fortfarande låg i soffan. Jag hade fått hämta en filt som jag la över honom.
Justin öppnade sakta ett öga och såg upp på oss.
-Phu! Han lever, vilken tur!, fick Alfredo ur sig.
----------------
Selenas perspektiv:
Justin satte sig upp. Han såg ganska trött ut.
-Hur är det? frågade jag och försökte att visa att jag verkligen brydde mig om honom.
Han himlade lite med ögonen, men jag förstod att det inte var åt mig.
Justin hade svimmat, han slocknade till i några sekunder. När han sen hade vaknat så satte han sig upp och kollade hjälplöst framför sig. Efter det så föll han ner tillbaka mot soffans och somnade. När han sov, så hade han pratat lite i sömnen och ryckt till vid några tillfällen.
Självklart hade vi blivit oroliga för honom. Men vi alla visste ju att han skulle klara sig. Justin var stark. Han klarade nästan allt. Eller visst, det beror på vad man menar med ”allt”. Han klarade absolut inte allt ju! Det är ju typ bara ett talspråk...
Precis som Justin, så har jag också svimmat några gånger. Faktiskt tre gånger. Jag har inte direkt räknat dem, eftersom jag inte märkte det själv. Men alla gånger jag har svimmat, så har det hänt när jag har varit med någon kompis eller någon i familjen. Alltså att jag inte har varit helt själv när det hände.
Första gången var när jag gick i lågstadiet. Eller, ”lågstadiet” kanske man inte säger.. Jag gick i trean.
Det var disco i skolan. I skolans matsal. Jag var där med Alva, Caroline, Justin, Arvid och Alecsandra. Fast det var ju inte bara vi där. Eftersom det var mörkt, så såg jag inte vilka som var där. Men innan vi gick in till själva discot, alltså rummet där discot var i. Så hade jag sätt att bland annat Alexander, Samuel, Jessica, Rickard, Amanda, Joshua och Katarina från parallellklasserna. Fast sen så var det några flera på discot också. Dem som ordnade det, och några från årskursen under oss.
Men i alla fall så börjades det spela musik, på högra nivå. Mina öron är lite känsliga för hög musik ibland. Så hox pox så svimmade jag. Jag låg där på golvet, helt medvetslös och nästan död. För mig så var det ju inte så farligt egentligen. Mest för dem som stod runt mig i alla fall. Fast sen så ”vaknade” jag och låssades som ingenting hade hänt. Jag fortsatte att dansa med dem andra. Men visst, jag fick ganska många underliga blickar från dem andra på discot. Men herregud liksom, vad skulle jag göra? Jag ville ju inte skämma ut mig ännu mera än vad jag redan hade gjort!
Vid dem andra två tillfällena som jag hade svimmat på var någorlunda likadana. Jag svimmade helt plötsligt, vissa brydde sig, vissa inte. Och sen så ”vaknade” jag igen, och låssades som om ingenting hade hänt. Ibland önskar man ju att man verkligen vill svimma, men det är inget som jag direkt rekommenderar om att man ska göra! Om det inte är för en bra sak då alltså. Fast för sig så har just det aldrig hänt mig.
Justins perspektiv:
Jag öppnade sakta ögonen och kände hur det sved inuti huvudet. Jag gnuggade mig hårt i ögonen, men det blev lite värre. Det gjorde alltså bara ondare än vad det nyss hade gjort.
Framför mig så stog Selena, Ryan, Chaz, Alfredo, Scooter, Usher, och bakom dem så stog några andra. Jag såg inte vilka det var, bara att det var några.
-Aj.. mitt huvud, sa jag och höll för huvudet med händerna. Jag kände mig yr, och huvet verkade väga mycket mer än i vanliga fall.
-Justin, hör du mig? sa Usher svagt. Han stog bakom Ryan och Chaz, så jag såg honom inte så tydligt. Helt plötsligt så var allting suddigt.
Jag nickade hastigt och tyckte att det var oerhört svårt att nicka när huvudet gjorde så ont.
-Vila du! Jag kör oss till Danmark, så får du se hur du känner dig då. Om vi ska göra konserten eller inte. Eller rättare sagt om du ska göra den. Bandet har redan kommit ner dit, eftersom dem tänkte att vi skulle repa lite tidigare än vanligt, sa Usher. Han tog ett djupt andetag och fortsatte sen att babbla,
-Men du ska inte stressa, Justin! Vila nu, så att du blir bra tills i kväll. Det tar ungefär två till tre timmar att åka ner dit. Men om man räknar med att vi kan stanna och ta en kaffe, eller att tanka bilen, så tar det ungefär tre eller fyra timmar.
Han kollade på klockan och nickade. Som om han instämde till det han själv hade sagt.
Selenas perspektiv:
-Ja, nu hörde Usher! Justin ska vila nu! Så backa, lämna honom ifred! sa Ryan och gjorde en liten grimas.
Jag lutade huvudet över Justin så att jag kunde känna hans andedräkt. Den var varm, och luktade svagt mint och hallon. Precis som den brukar! Då vet jag i alla fall att han inte har druckit något som han inte ska.
-Ehh, kan jag bara få säga några ord till Justin.. ? Snälla, Ryan. Det skulle betyda mycket! sa jag och vände mig om till Ryan. Precis som om han var kung, som om han bestämde allt. Om allt och om alla.
Han tvekade inte, gjorde en grimas och ställde sig på sne. Sen kom ”tänkar”-minen upp i hans ansikte och jag var på väg att ge upp.
-Okej då! sa han tillslut och gav mig ett leende. Han gick bort från soffan själv och ut till Chaz.
Jag hörde deras röster, och dem verkade ha en diskussion om ännu ett nytt tv-spel. Fast förra gången dem diskuterade om något spel så kan det också ha varit ett dator-spel. Men inte håller jag koll om vad dem pratar om hela tiden!
-Justin..., sa jag och nuddade hans hår. Han hade färgat det mörkare, det upptäckte jag nu. Man såg inte att han hade gjort det från långt håll, men nu, när vi bara satt ungefär en decimeter ifrån varandra, så kunde man se det.
Jag kände mig lite som Bella i Twilight. Eller, i ”eclipse”. Precis efter det lilla ”kriget” med dem nyfödda vampyrerna. När Jacob gör illa sig och får bandage. När Bella sen går in till honom och han säger att han inte kommer ”sluta kämpa”, för hennes skull.
Fast nu, när Justin bara har svimmat och att jag inte direkt väljer mellan några. Så känner jag mig lite som en wannabe. Liksom, vad skulle jag säga nu? Usch, pinsam tystnad..
Justin kollade upp på mig och väntade på att jag skulle säga något. Jag kollade runt oss lite snabbt och sen ner på honom igen. Vad skulle jag säga egentligen?
Skrev "klart" delen igår kväll. Den är inte så bra, jag vet. Sen så blev den jättekort också. Men kände att jag verkligen behövde lägga ut den nu. Så, vad tycker ni? Kommentera! :)♥
10
You & Me forever - Del 37
-Vi är på väg dit. Jag vet inte riktigt om vi kan träffats här.. Men jag kan kolla. Du, jag måste gå nu. Kan jag ringa dig senare?
-Ehm.. Okej.
-Vad bra, hej då!
-Hej då!
Jag la på samtalet och gick tillbaka till Justin där han satt i soffan. Han kollade nyfiket upp på mig när jag kom tillbaka.
-Vem är Jack med ett hjärta på slutet?! frågade han en aning arg.
------------
Jag kollade in i Justins ögon. Dem fina, underbara, vackra och söta hasselbruna ögonen. Dem var så perfekta. Speciellt på Justin.
-Åh, du menar Jack? Haha, jo. Han är en kompis till mig bara. Han är några år äldre och går sista året på gymnasiet. Han och jag bor på samma gata. Men nu har han tydligen åkt till Danmark för att studera lite där, och han undrade om vi kunde ses någon gång.
-Aha, och du svarade?
-På om han och jag kunde ses? Man kan säga att jag svarade nej, fast på ett snällt sätt.. Hoppas jag i alla fall!
-Okej, hoppas det då!
Efter det lilla samtalet med Justin så satte vi på musik i hörlurarna igen och låten ”Rolling In The Deep” av Adele. Justin, som älskade Adeles musik, började att sjunga med. Han sjöng den låten jättebra! Nästan bättre än själva originalet.
Jag kollade imponerat upp på honom och klickade sen på ”paus” på displayen.
-Men herregud Justin! Du är ju jättebra! Varför har du inte berättat det, eller sjungit den låten förut?! gormade jag en aning för högt.
-Jag sjöng den för dig när du var tretton, Selena, sa han och himlade lätt med ögonen.
-Va? Nej? Gjorde du? frågade jag förvirrat och spärrade upp ögon på honom. Han nickade och flinade samtidigt.
-Ja! Du vet.. Minns du den där gången när du var tillsammans med din kompis.. ehm... Alexandra? Hette hon så? Ja, vad hon nu heter. Ni var ju hemma hos dig. Då kom jag ju hem till er, eftersom jag hade låst mig ute. Ja,.. Ni höll på att sjunga singstar. Då tvingade din kompis mig att sjunga Adeles låt. Så då gjorde jag det. Fast du borde nog minnas det ju? Fast för sig, du kanske skulle.. du vet, ”pudra näsan”, medan jag sjöng den.. Eller nåt!
Jag skrattade lite.
-Jag har i alla fall inte hört dig sjunga den än nu! svarade jag sen och satte mig på kanten av soffan.
Justin gjorde en min åt mig. Kanske varför jag satte mig längre bort ifrån honom. Men jag hade ju faktiskt en ursäkt till det. Det visste vi båda två, men det kanske inte var så jättesmart att ta upp det samtalsämnen nu. Fast Justin hade ju kommit in på det, lite i alla fall. När han frågade vem ”Jack med hjärta på slutet” var. Men visst, såklart att får undra liksom. Jag hade ju inte berättat vem det var tidigare än nu.
Just nu så kanske det inte var rätt tillfälle. Vi kanske hade släppt det för ett tag sen, men man måste vi få prata om saker man tycker är jobbiga, eller hur?! Det skulle väl Justin också tycka, om han var jag just nu.
-Justin! Jag vill inte ha det såhär längre! Kan inte du bara berätta vem den där ”snutte grisen” är? Jag orkar seriöst inte längre! Dessutom så kan du inte hålla det hemligt! Jag kommer även få reda på det snart! Så det är faktiskt lite bra att du berättar redan nu vem det är! sa jag utan att tänka mig för efter någon minut.
-Men herregud, vad har du med det att göra? frågade Justin irriterat och spärrade upp ögonen mot mig. Jag kollade med samma blick tillbaka på honom. Han himlade lätt med ögonen och fiskade upp sin mobil igen.
-Jag kommer ju ändå få reda på det sen. Så det är lika bra att du säger det nu! Om du säger det sen så kommer det även bara bli värre! Snälla Justin, sa jag med en lugnt röst och hoppades på att han skulle säga vem det var.
-Okej, okej! Som ni vill! Fine! sa han och gjorde en rörelse med händerna. Han verkade faktiskt ganska irriterad just nu. Men helt ärligt så har jag väll rätt att få reda på vem det är, eller?
Justin tystnade. Han lutade sig sakta bakåt in mot ryggstödet. Jag kollade på honom och satte mig lite närmre. Han hostade lätt och kollade in i mina ögon. Hans hasselbruna ögon var inte hasselbruna längre. Det var lite rött i dem. Som om han hade fått i sig något som han var allergisk mot. Men.. Justin var väll inte allergiskt mot något alls? Förutom tomater. Det var han när han var liten. Han fick utslag runt munnen om han åt tomater. Men sen, när han var runt tretton år, så gick det över. Då åt han tomater så ofta han fick. Ibland gick han till och med till affären och köpte några tomater. Bara för att han kunde äta dem då, utan att få utslag eller något annat. Vid vissa tillfällen så fick han till och med svårt att andas.
Under en liten period i Augusti 2006 så fick han en diagnos om att han var näsa på att så astma. Men när sommaren var över, i början på 2007, så hade han inte det längre. Det verkade lite mysko, eftersom ingen visste om det kunde gå över. Men det gjorde visst det!
-Har det hänt något? frågade jag snällt och la handen på Justin’s knä. Han kollade in i mina ögon fortfarande. Dem började att byta färg. Lite, lite, lite i taget. Sen var den ännu rödare. Nu som om någon hade slagit honom i ögat, eller om han hade petat sig själv i ögat.
-Kan du hämta en medicin? Det står sånna i den högra hyllan i badrummet, längst upp! Det står ”Petroelienogi” på den, sa Justin tyst och la huvudet i händerna.
Jag flög upp från soffan och in på badrummet. Ryckte upp badrums skåpet och letade efter medicinen. Jag antog att den skulle vara i en liten burk , och att det skulle stå ”Petroelienogi” på den. Precis som han hade sagt själv.
Jag letade i evigheter, kändes det som.
Tillslut så fick jag fram en liten burk där det står ”Petroelienogi” på. Bingo!
Jag tog burken i ena handen och sprang tillbaka till soffan där Justin satt. Fast nu såg det ut som om han låg i soffan. Jag la burken på bordet och sprang snabbt till köket och ryckte åt mig ett glas. Jag fyllde glaset med iskallt vatten och små sprang tillbaka till soffan där Justin var. Hela tiden var jag orolig för att jag skulle tappa glaset i golvet, eftersom mina händer var lite svettiga och klibbiga.
Precis hela tiden när Justin skulle berätta något så händer det sånna här saker! Antingen så ska han ha medicin, eller så ska han åka in till sjukhuset! Fast jag kan ju inte tänkta att han kanske bara låssas för att slippa säga saker! Men faktiskt, så verkar det lite skumt. Dessutom så skulle jag fortsätta att fråga vem den där ”Snutte-grisen” är. Vid det tillfället, som han minst anar det!
Det blev helt plötsligt ganska irriterande och jobbigt att säga ”Snutte-grisen” och ”snutte-gris”. Jag blev så sjukt irriterad och galen när jag sa det nu för tiden. Bara tanken på vem det kunde vara, fick mig illamående. Jag kände bara för att spy. Fast det skulle vara ganska oförskämt.
Nu kändes det som om jag knappt kände Justin. Även om jag hade gjort det i nästan hela mitt liv. Det skulle bli som ett hål i hjärtat om han försvann, eller om det hände något allvarligt med honom. Speciellt om det var mitt fel.
-Justin? Mår du bättre? sa jag och gick fram till honom. Jag hade gett honom sin medicin, och han hade sovit två timmar. Klockan var nu åtta, och vi hade mött upp dem andra i Justins crew. Nu stog vi allihopa som en cirkel runt Justin som fortfarande låg i soffan. Jag hade fått hämta en filt som jag la över honom.
Justin öppnade sakta ett öga och såg upp på oss.
-Phu! Han lever, vilken tur!, fick Alfredo ur sig.
Ledsen att delarna blir korta och att jag har ganska mycket mellanrum varje delarna. Men jag har inte hunnit skriva så mycket och kommer inte att hinna det den här veckan heller. Fyller år i morgon och jag ska "fira" lite med familjen och kompisarna, så jag kommer inte att hinna skriva någonting. Men så fort jag får tid över så gör jag det! :D♥
11
You & Me forever - Del 36
Justin höll på med sin mobil, som vanligt där också. Jag började tröttna på att han alltid gjorde det. Och speciellt på vad han gjorde på den!
Han la ner mobilen i fickan och kollade på mig. Blicken han hade var orolig, men ändå ganska trött. Han hade visst inte sovit så mycket i alla fall. Han kanske var vaken den natten som jag gick igenom hans mobil. Eller så kanske han bara var allmänt trött. Sådär som vem-som-helst brukar vara ibland.
-Du Selena..., sa han lugnt till mig. Jag tvekade på om jag skulle kolla upp på honom, eller bara säga något kort. Som kanske ”mm”.
----------------
Selenas perspektiv:
Justin ställde sig upp och kom fram till mig. Han satte sig ner med en mini duns och kollade mig rätt in i ögonen. Jag försökte att ignorera hans blick, men det var nästan omöjligt. Jag kände mig så iakttagen av honom, så det gick inte att undvika den.
Tillslut så kollade jag honom i ögonen jag med.
-Vad? fräste jag och himlade snabbt med ögonen. Han drog tillbaka huvudet och kollade chockat på mig. Efter femton sekunder så gick han tillbaka till sitt vanliga utseende igen. Jag hatade när han gjorde sånna där fåniga miner.
-Det är lugnt. Jag ursäktar ditt språk. Men du, Selena, jag vill inte att du ska ignorera eller undvika mig, sa han lugnt och hoppade ett steg närmare mig.
Visst så förstod jag vad han menade, men det var ju han som hade gjort fel! Inte jag! Det var han som var orsaken till att stämningen mellan oss var som den var. Jag hade ju inte gjort någonting. Jag var ju helt oskyldig!
Men fortfarande så fattade jag att han visste att han hade gjort fel och att han ångrade sig.
Även det så blev jag lite små irriterad på honom.
Jag satte i mina hörlurar i ögonen och satte på hans låt ”Born To Be Somebody”. Jag älskar verkligen den låten.
Jag kollade åt Justins håll och hörde att han suckade tungt. Jag förstod att jag var elak och inte lyssnade på honom just nu. Det var mer som en förolämpning, utan att säga något. Eller rättare sagt någon elakt eller drygt jag gjorde mot honom just nu.
Jag satte snabbt på ”paus” på låten.
För att muntra upp honom så tog jag ut den ena hörluren från mitt öra och gav den till honom. Han tog emot den och satte in den i sitt öra. Just då klickade jag på ”play” på displayen och låten gick igång.
Justin flinade lite och gav ifrån sig ett ljud. Det lät nästan lite som en suck också.
För att vara lite galen och knäpp så började jag sjunga med till låten.
”I was born to be somebody
Aint nothing that’s ever gonna stop me
I light up the sky like lighting
I gonna rise above
Show em what im made of
I was born to be somebody
I was born to be
And this world will belong to me”
När jag hade sjungit klart den väsen så började Justin sjunga med mig. Det var faktiskt ganska roligt. Jag började tänkta på den tiden då vi var små. Alltid när det hade hänt något mellan oss. Om vi till exempel hade börjat bråka. Vems fel det än var. Så brukar jag räcka den ena hörluren till Justin och det spelades en låt. Det låten vara vilken vit som helst. Från ”Last Kiss” av Taylor Swift till ”Party rock” av LMFAO.
Det var det som var så himla speciellt med våran vänskap. Det brukade alltid bli bra av att lyssna på musik tillsammans. Det var vårt egna lilla sätt. Ingen annan förstod hur vi kunde bli vänner för det. Ingen. Inte ens någon av oss. Nu brukar vi bara göra så för att det är som en gammal tradition. Våran gamla tradition.
Precis när det skulle komma några av filma favoritord från låten, Feel It, Believe it, Dream It, Be it. Så ringde min mobiltelefon.
På displayen så stog det ”Jack<3”.
Jag klickade snabbt på ”svara” och hoppades på att Justin inte hade sett vem det var. Men det hade han nog. Hans leende förvandlades till en sur min igen.
Jag drog ut hörlurarna från mobilen och tog upp handen åt Justin, som metat ”ursäkta mig”.
Jag sprang bort till sovrummet och satte mig på sängen.
-Hej! Det är Selena, svarade jag i telefonen.
-Ja, hej Selena! Det är Jack! hördes det från ändra änden av telefonen.
-Ja, jag såg det!
-Haha, vad bra. Jag hoppas att du inte har glömt vem jag är. För helt ärlig, så har jag inte slutat tänka på dig, mumlade Jack och harklade sig.
Jag stammade lite i telefonen och försökte att få stämbandet att funka igen. Men det gick inte helt bra. Inte efter det Jack hade sagt. Han kunde inte sluta tänka på mig.. Vi som bara hade träffats några gånger. Fast för sig så gick vi på hans skolbal tillsammans.
Jag harklade mig och kollade in i väggen. Det var helt sjukt!
-Ehh.. Har du inte slutat att tänkta på mig? uppretade jag efter en stund med ganska lugnt röst, enligt mig själv i alla fall.
-Ja.. Eller nej, eller.. Ja, jag har inte slutat tänka på dig, nej!
-Åhh, eh, jag vet inte riktigt vad jag ska säga.. Jag är mållös, sa jag sen efter en stund, när jag hade försökt att förstå den nya nyheten.
-Haha, du behöver inte säga något. Bara att du vet det! svarade han efter några minuter.
-Okej, vad bra. Då vet jag det, hehe..
-Ja, men förresten. Hörde att du var på väg till Danmark tillsammans med Justin Bi.. Beiber? Belier? Bierbe ?
-Justin Bieber!
-Aha, Bieber var det! Ja, men i alla fall. Är du i Danmark nu eller? För jag är också här. Jag tänkte om vi kanske skulle ses någon gång, du vet, medan vi båda är här? Jag ska ju stanna här ett tag eftersom jag ska börja plugga här.
-Vi är på väg dit. Jag vet inte riktigt om vi kan träffats här.. Men jag kan kolla. Du, jag måste gå nu. Kan jag ringa dig senare?
-Ehm.. Okej.
-Vad bra, hej då!
-Hej då!
Jag la på samtalet och gick tillbaka till Justin där han satt i soffan. Han kollade nyfiket upp på mig när jag kom tillbaka.
-Vem är Jack med ett hjärta på slutet?! frågade han en aning arg.
Ledsen för att kapitlet inte blev så långt, men har inte haft så mycket tid att skriva.
KOMMENTERA! :D♥
