Selena chockades till lite, och jag antog att hon inte hade tänkt på det någonting den senaste tiden.

-Ehh, jag vet inte riktigt. Jag vill ju självklart följa med dig. Men... vad tycker du? Vill du att jag ska följa med eller inte?

-Det är ju upp till dig. Men visst, du får ju följa med.

-Det verkar som om du inte vill att jag ska följa med dig när du säger det sådär, sa hon och tittade lite sorgset på mig.

-Men det klart!

Selena log mot mig och nickade hastigt. Jag kramade om henne och sen gick vi bort mot hallen för att sätta på oss skorna och jackorna.

--------------------

 

Selena´s perspektiv

Jag tog min väska på ryggen och gick ut ur lägenheten. Scooter och Alfredo, Kenny och Alex gick före mig. Sen kom resten av vårt lilla ”gäng”.

Justin gick några meter bakom mig, men sprang snabbt fram till mig när vi hade kommit ner på gatan. Jag förstod ju egentligen varför han gjorde det. Han ville ju inte att några av hans ”fans”, eller rättare sagt ”Belieber”, skulle misstänka att det hade hänt någon emellan oss. Det var ju egentlige för mitt eget bästa. Hans fans skulle ju självklart stå på hans sida! Alla skulle skicka hat-kommentarer till mig, och värre än det kan det också bli.

 

Justin kollade ganska oroligt på mig. Jag nickade kort mot honom och letade efter hans hand. Han drog upp handen till mig och jag höll fast den i ett hårt grepp. Han log lite små charmigt mot mig och jag log tillbaks. Det kändes helt som om vi hade glömt bort det som han hade gjort. Att han kunde få mig att lita på honom igen. Men visst litade jag på honom, men mer som en ”bästa vän”.

 

Precis när vi skulle hoppa in i Justin´s turnébuss så slängde sig Justin´s fans över honom, och han blev bortdragen långt ifrån bussen. Alex och Kenny, stod och stirra ut över alla fans och letade med blickarna efter honom.

-Där! ropade Kenny efter en stunds letande. Sen så försvann båda två bort bland kaoset.

Jag själv stod i första trappsteget och försökte att leta efter Justin med blickan jag med.

Jag såg någon bekant person en liten bit bort. Antingen så kände jag den personen, eller så tillhör hon någon från Justin´s släkt, eller ”team”.

Vem den här personen nu var, så ropade hon ”Selena” och mosade sig förbi alla Justin´s fans och fram till mig. Hon pustade ut och kramade om mig ganska hårt.

-Hej, sa jag osäkert och la ena armen över hennes rygg i ”kramen”. Hon avslutade kramen några sekunder senare och kollade på mig.

-Känner du inte igen mig? Det kanske är för att jag har färgat håret. Jag är ju Cassandra, dummer! sa hon medan hon var upptagen med att skratta åt mig.

Jag kunde inte riktigt tro att det var sant! Var det där Cassandra?! Cassandra är min kusin. Hon är 21 år, men ska fylla 22 om några veckor.

-Nejmen är det sant?! Vad fin du är! sa jag efter en stund när jag hade tänkt ut vad jag skulle kunna säga.

Cassandra var som den storasystern jag aldrig haft, när vi var mindre. Hon brukade hämta mig på dagis nästan varje dag förut. Sen så brukade vi gå hem till henne och dricka jordgubbssaft och äta pepparkakor! I vissa fall så hämtade hon mig bara på dagis, och lämnade mig sen hemma hos mig. Men jag hade varit lika glad för det!

Jag började tänkta på den dagen jag fyllde år. Jag fyllde 7 år, och fick ett stort fint dockhus från henne. I dockhus så innehöll det möbler, mat till dockorna som skulle bo i huset och själva dockorna. Cassandra hade sovit över hos mig den dagen, och vi lekte med dockhuset hela natten. Det var verkligen roligt! Fast sen, när Cassandra blev 14 år, så slutade hon att leka med mig. Då tyckte hon att jag var en liten tönt, fast jag var yngre än henne. Sen dess träffades vi inte så mycket. Förutom någon jul då och då, med jämna mellanrum.

 

Under hela våran uppväckt så hade Cassandra haft brunt hår. Jättebrunt faktiskt, nästan svart. Det såg egentligen svart ut, men hon brukade bli sur när man sa att det var svart. Så alla behövde säga att det var ”jättebrunt” eller ”mörkt brunt”. Ingen ville ju få Cassandra att bli ledsen, så vi sa alltid det som hon ville att vi skulle säga.

Men nu hade Cassandra blond hår. Fast det var ganska gult egentligen. Men man kan väll inte gå runt och säga att någon har gult hår?

Själv så tyckte jag att Cassandra passade bättre i sin naturliga hårfärg, hon passade inte i blond hår. Det såg nästan hemsk ut!

-Hur har du färgat håret såhär? Det blir jättefint! sa jag några sekunder efter. Jag behövde ju säga något fint om hennes hår, det ville hon ju. Cassandra hade nästan alltid varit hår-fixerad. Det var hennes största intresse. Av mamma hade jag fått reda på att Cassandra brukade göra flätor, tofsar och andra saker med hennes klasskompisar hår när hon gick i grundskolan. Men hon vågade såklart inte röra mitt hår.

-Man tackar! Jag har faktiskt färgat det själv! Jag gjorde det för två veckor sen. Men du, hur går det med Justin? Jag har hört att det har hänt lite saker mellan er två, sa hon efter en stund och blinkade med ena ögat.

Jag visste väll det! Både att hon måste ha färgat sitt hår själv, eftersom det såg för ruskigt ut! Och att hon skulle fråga hur det gick med Justin. Alla frågar visst det nu för tiden.

-Bra! svarade jag snabbt och försöka att komma på något annat som vi skulle kunna prata om. Det är alltid Justin som man ska prata om, hela tiden!

Cassandra såg på mig att jag var lite små irriterad. Hon ryckte på axlarna och suckade lättad.

-Jaha, men jag tror nog att jag ska gå vidare! Jag håller på att köpa lite presenter till några kompisar, vi har alltid en speciell dag i månaden där vi ger presenter till varandra. Så jag ska nog gå nu, men du, du får höra av dig snart! sa hon och flinade.

Jag nickade och såg på när hon försvann in i kaoset igen.

 

Kenny och Alex kom tillbaka och bar på Justin. Dem bar på honom under armarna. Precis som dem gjorde i förtiden, om någon hade gjort något dumt.

Det var nog ända sättet att få Justin att komma hit. Annars så skulle han ju stanna här hela dagen. Eftersom han aldrig skulle svika sina fans, eller bara strunta i dem.

Kenny och Alex släppte ner Justin några meter ifrån mig och Justin började fixa med håret, som vanligt.

Sen gick han emot mig. Han ställde sig upp i trappan på bussen och jag gick lite längre upp för att han inte skulle gå in i mig.

-Ledsen sötnosar! Men jag drar till Danmark nu, hoppas vi ses där! SWAG! skrek han högt innan han rusade in i bussen.

Alfredo, som satt bakom ratten, stängde snabbt alla dörrar till bussen och började köra iväg!

-Men hallå?! gormade jag till Alfredo. Han kollade vänligt på mig och småflinade lite.

-Vadå? frågade han sen och kollade på mig i backspegeln. Jag var på väg att gå fram till honom.

-Kenny, Alex, Scooter, Usher.. ? sa jag och höjde på ögonbrynet när jag hade kommit fram. Alfredo suckade underhållandes och skrattade kort. Han kollade snabbt på mig och sen mot vägen igen.

-Vi ska möta upp dem sen. Dem åker en annan bil just nu. Allt jag behövde göra var att se till att Justin kom med. Sen kommer dem andra lösa resten! svarade han mig och började blinka åt höger.

-Ååh.., sa jag tyst och kände hur jag blev röd om kinderna. ”Smart Selena, nu har du skämt ut dig för en person till! Skärp dig nu!” tänkte jag och skakade på huvudet. Varför behövde alltid jag vara så himla pinsam?

 

Jag gick bak i bussen och satte mig i soffan. Det var bara jag, Alfredo och Justin på bussen. Jag tyckte att jag såg Ryan och Chaz gå på förut, men dem kanske bara skulle lämna sina väskor här och sen åka tillsammans med dem andra.

Justin höll på med sin mobil, som vanligt där också. Jag började tröttna på att han alltid gjorde det. Och speciellt på vad han gjorde på den!

Han la ner mobilen i fickan och kollade på mig. Blicken han hade var orolig, men ändå ganska trött. Han hade visst inte sovit så mycket i alla fall. Han kanske var vaken den natten som jag gick igenom hans mobil. Eller så kanske han bara var allmänt trött. Sådär som vem-som-helst brukar vara ibland.

-Du Selena..., sa han lugnt till mig. Jag tvekade på om jag skulle kolla upp på honom, eller bara säga något kort. Som kanske ”mm”.

Jag tog bort hans han från min kind och kollade in i hans ögon igen. Våra ansikten var ungefär bara en decimeter ifrån varandras. Skulle jag förlåta honom och ta mera styr och smärta sen? Eller skulle jag bara gå, förlora honom och åka hem igen, som om ingenting hade hänt? Det var nu allt gällde! Skulle jag bara gå, och säga upp våran vänskap?

-----------------

Selenas perspektiv:

-Du.. Du var otrogen mot mig. Trodde du aldrig att jag skulle få reda på det, eller? Att du kunde leka med mina känslor. Få mig att gilla dig, tro att du var så bra, och sen göra slut med mig för någon ”Snutte-gris”? Vad tänkte du med egentligen?! sa jag och suckade. Jag kände mig riktigt lurad just nu. Allt han någonsin hade sagt om mig, kanske inte betydde någonting för honom? Som i början, när han sa att jag var söt. Hade han menat det då? Eller var det bara någonting han sa för att få mig gilla honom mer?

Jag tappade lusten till att bry mig helt. Jag skulle ju ändå inte få något svar från honom. Det var jag säker på. Så varför skulle jag ens försöka?

 

Jag reste mig upp, fortfarande gråtande, och försvann bort ut rummet och snabbt in på toaletten. Jag satte mig på toalettlocket och lät tårarna rinna ner för kinderna. Justin hade lurat mig, totalt. Han var otrogen, plus att han skulle flytta! Enligt Pattie skulle han flytta i alla fall, tillsammans med hans familj såklart.

Jag tog lite papper och försökte att torka bort tårarna. Jag var svart under ögonen eftersom min mascara inte var vattentät.

Jag stannade där inne länge, riktigt länge. Jag ville inte följa med Justin till Danmark längre. Vad skulle jag göra där egentligen. Låssas som om allting var okej och att jag var lycklig över att vara med Justin. Knappast!

 

Det pep till i min mobil. Jag torkade bort dem sista tårarna som föll ner från kinden och tog upp mobilen. Det var ett sms, från Alva. Jag läste snabbt smset och klickade sen på ”svara”.

 

”Hej Selena! Har du det bra? Caroline och jag sitter på Arlanda nu, om du undrar varför, så var det egentligen en överraskning till dig. Det är såhär, vi tänkte komma på Justins konsert i Danmark! Du är ju med, och både Caroline och jag gillar ju Justin. Vi är där om några timmar! Kram! /A”

Jag funderade en liten stund på vad jag skulle svara, sen började jag knappa in ett meddelande.

 

”Hej! Rätt bra har jag det väll, antar jag. Önskar att ni var här i mitt sällskap just nu. Kul att ni kommer hit, men funderar på att åka hem. Trubbel med Justin, och vill bara hem. Vad ska jag göra? Ha det bra! Kram /S”

Det kändes inte alls bra när jag skrev det, speciellt inte ”Trubbel med Justin”. Egentligen så ville jag ju vara här, med Justin och alla dem andra. Men Justin var ju så hemlighetsfull just nu, oärlig. Om jag stannar här så kanske har kommer med flera lögner och bara slutar bry sig om mig totalt.

Jag hörde ett rop på mitt namn utifrån toaletten. Jag suckade och kollade mig i spegeln en sista gång. Jag var fortfarande svart under ögonen och man såg att han hade gråtit.

Jag gick ut från toaletten och såg alla som stog där och glodde på mig. Jag gav ifrån mig ett litet ljud. Just nu ville jag bara bort här ifrån. Jag ville inte skämma ut mig inför dem andra som var här, jag ville inte att dem skulle se att jag hade gråtit.

-Selena? sa Pattie och kom fram till mig. Hon kramade om mig och torkade bort några flera tårar som föll ner från kinden.

-Var inte ledsen, viskade hon i mitt öra och strök försiktigt över mitt hår. Hon följde mig in i ett annat rum, där ingen annan var.

-Vad har hänt? frågade hon snällt och torkade bort ännu några tårar som nyss föll ner från min kind.

Jag svalde hårt och harklade mig. Sen tog jag ett djupt andetag och sa bara ett ord.

-Justin..

Pattie verkade lite fundersam. Hon förstod nog inte vad jag pratade om. Hon andades lugnt, och det smittades av sig lite.

-Han.. han ... var otrogen mot mig, och nu säger ni att han ska flytta också.., snyftade jag och började gråta ännu mera.

Pattie hoppade till och såg chockad ut. Hennes blick förvandlades hela plötsligt till allvarlig.

-Vad han otrogen?! sa hon med hög och tydlig röst.

Jag kunde inte säga så mycket eftersom jag var fullt upptagen med att gråta, så jag nickade kort.

-Nej? Menar du det?! sa hon och reste sig upp.

-Jag går och pratar med honom! sa hon snabbt efter det och försvann ut ur rummet.

Jag torkade snabbt bort några tårar och ångrade att jag hade berättat det. Nu kommer det bli värsta livet här. Justin kommer att hata mig för att jag berättade det för hans mamma. Men vad hade jag för val? Skulle jag ljuga och säga att jag fick en sticka i tån, till exempel?

Jag hörde ett litet skrik utifrån rummet. Jag kände inte igen skriket, så det borde ha varit Patties. Eftersom jag aldrig hade hört henne skrika någon gång.

Jag reste mig upp för att gå och kolla vad som hade hänt, men precis då så klingade det till i min mobil och min sms singlad gick igång. Jag ryckte upp mobilen ur fickan, precis likadant som jag alltid brukade göra. Jag kollade vem det var från och sen klickade på ”visa”. Smset var från Alva.

 

”Nej. Herregud, vad har hänt? Har han varit elak? Berätta nu. Blev båda orolig och nyfiken på vad som har hänt. Du kan berätta allt för mig, behöver inte säga något till Caroline eller någon annan om du inte vill. Finns här för dig! Tusentals kramar! /A”

 

Jag lugnade ner mig lite och började nästan gråta av glädje när jag läste smset. Det kändes så bra att veta att jag kunde prata med någon. Och visst, självklart så kunde jag lita på Alva, och Caroline för den delen. Det har varit vi tre så himla länge, och jag hade kunnat lita på dem nästan hela livet. Från första början liksom. Förut så kunde jag ju lite på Justin också. Men nu var jag ganska osäker på om jag verkligen kunde göra det. Det kändes inte så, inte efter allt det här. Allt som har hänt. Det gick bara inte.

 

Jag började att tänka på Jack. Hur han hade det, han skulle väll vara kvar i Sverige hela året nu. Fast för sig så kanske jag också skulle vara det. Justin kommer nog inte bli glad när han får reda på att jag har skvallrat för hans mamma om vad han har gjort.

Jag valde en rosa kortärmad tröja tillsammans med ett par lila svarta byxor. Bara för att någonting skulle sticka ut lite, så tog jag få mig en liten sjal.

Jag kollade mig i spegeln som satt på garderoben. Dock så använde inte jag den garderoben, eftersom vi skulle åka idag.

Det såg ganska bra ut, tyckte jag. Det såg liksom naturligt ut, lite slappt sådär. Men ändå ganska bra.

Jag tog min väska på axeln och gick ut från sovrummet och bort till hallen. Jag la ner väskan på golvet och lutade den mot väggen. Sen försvann jag bort för att leta efter Justin, vart han nu hade tagit vägen.

 

------------------

 

Selenas perspektiv:

-Justin?!  ropade jag från badrummet. Jag hade gått runt en liten stund nu och letat efter honom. Jag har letat i sovrummet, i köket, i det andra sovrummet, i hallen och nu inne på toaletten. Jag funderade på vart han kunde vara. Sen slog det mig! Vardagsrummet! Det är bara där jag inte har kollat. Jag suckade lättat och började gå iväg i rask fart mot vardagsrummet. Där hittade jag honom. Med båda fötterna på bordet, teven på slagen och hans mobil i händerna på honom.

-Men Justin! Där är du ju, jag ropade faktiskt på dig. Om du inte hörde det! sa jag och suckade lätt. Det gick en liten stund innan jag fick ett svar från Justin.

-Va? Sa du något, jag hörde inte.., sa han utan att slita blicken från mobilen. Jag började bli ganska irriterad på den där mobilen nu. Den kommer alltid i första hand, 24/7.

-Kan du kolla på mig när jag pratar med dig? frågade jag lite små irriterat och gick fram och satte mig bredvid honom i soffan. Eller inte bredvid direkt, man kan mera säga att jag nästan satt i hans knä. Jag suckade en än gång och drog bort hans mobil och la den på soffbordet framför oss.

-Mäh, vad gör du?!

-Det går ju inte att prata med dig när du har din mobiltelefon framme!

-Nehe.. Är det något du vill säga eller? frågade han och jag såg att han var ganska irriterad på mig just nu.

-Men herregud, Justin! sa jag snabbt och reste mig upp från soffan. Jag kollade ner på honom och sen på hans mobil. Precis då så vibrerade det till  den och det kom upp ett meddelande. Jag hann inte läsa så mycket av det, eftersom Justin snabbt lutade sig fram och täckte över meddelandet. Den ända jag hann läsa var vem det var från. ”Snutte-grisen”. Vem nu det är. Jag vände blicken mot Justin igen och såg något hemsk i blicken.

-Vem är ”Snutte-grisen”?

Justin vände sig mot mig och jag fattade att jag inte borde ha frågat det.

-En vän, okej?!

Jag nickade kort som svar och gick ut från vardagsrummet. Istället så gick jag in i badrummet och sminkade mig lite snabbt. Fondation, mascara, puder och lite, lite ögonskugga.

När jag var klar så hörde jag att det knackade på dörren. Jag tänkte ropa att Justin skulle öppna, fast hejdade mig. Han skulle förmodligen bara bli arg och sur på mig då. Han skulle nog säga ”Selena, du är inte handlingsförlamad. Du kan väll i alla fall öppna en dörr själv?!”. Justin brukade säga rätt elaka saker när han är arg eller sur. Egentligen så är han inte det så ofta, men när han väl är det så ska man akta sig för honom. Han är ju inte så jätteelak, förstår. Han skulle ju aldrig slå någon, eller säga något jättetaskigt. Det ibland så händer det ju att man bara säger något. Justin och jag har inte bråkat speciellt många gånger under våran barndom. I så fall var det mest när han var hemma hos mig, och vi lekte med barbie. Han förstörde mina barbie´s genom att lägga ner dem i någon blå vätska eller kladd. Då började jag skrika åt honom, och han skrek tillbaka. Han sa att dem var hos frisören också, då han klippte av håret av alla mina barbie´s. Så nu har jag ingen kvar. I så fall är antingen dränkt i något blått kladd eller vätska. Eller så har den inget hår kvar på huvudet.

Jag gick fram till dörren och öppnade den. Jag hade min mascara i handen, eftersom jag fortfarande höll på att måla lite med den. Mascaran blev så failad.

Utanför dörren så stog Usher, Sean, Ryan, Chaz, Kenny, Alex, Alfredo, Pattie, Jazmyn, Jaxon och Jeremy.

Några sekunder senare så kom det några fler upp för trappan och fram till oss andra. Jag kände igen dem lite, men visste inte direkt vad dem var från.

-Tjena! Är JB här? Vi ska liksom dra nu, frågade Usher som stog precis framför mig. Jag chockades till lite, jag visste inte att dem skulle komma hit, och hämta oss.

-Ehm, ja. I vardagsrummet och håller på med sin mobil, svarade jag på hans fråga och pekade bort mot vardagsrummet. Han nickade kort, tog av sig skorna och gick in. Sekunderna senare så var han redan borta inom synhåll.

Ryan och Chaz kom fram och hälsade på mig. Båda två hälsade med en liten kram.

-Jag är Chaz, Justin´s vän! påstog Chaz när han släppte mig. Jag log lite för mig själv. Såklart jag visste att det var han!

-Ja, jag vet. Har hört talas om dig.. ganska mycket, faktiskt! Alltså, inte från Justin då. Men du vet, jag har internet, sa jag och flinade.

-Vad coolt! Det visste jag inte! svarade han ironiskt och himlade på ögonen. Sen började han skratta lite han med.

-Och vi har ju träffats förut! sa Ryan en liten stund senare. Han kollade på mig och blinkade med ena ögat.

-Ja, det har vi!

Jag hälsade på dem andra lite snabbt, en efter en. Jag stannade och småpratade lite med Pattie och Jeremy. Jeremy bar Jazmyn på axeln.

-Så, ni ska till Danmark nu alltså. Om jag har förstått det här rätt? frågade Pattie och kollade bakom sig. Hon lutade sig mot närmaste vägg och kollade på mig sen igen.

-Ja, det ska vi. Jag tror att vi ska åka idag, det sa Justin i alla fall.

-Aha, okej. Då får Justin inte vara med om flytten.., suckade Jeremy och lät Jazmyn falla från axeln och ner i hans famn.

-Va? Vilken flytt?! gastade jag och kollade oroligt på Pattie och Jeremy.

-Ta det lugnt! Vi ska bara flytta. Justin, Jazmyn, Jaxon, Jeremy och jag, svarade Pattie och tog ut armarna för att få en kram av mig. Jag besvarade kramen och samlade mig lite. Varför hade inte Justin berättat att dem skulle flytta?! Varför skulle dem flytta?! Vart skulle dem flytta?! När skulle dem flytta?!

 

Justin´s perspektiv:

Jag kollade upp från mobilen och kände mig hur irriterad som helst. Varför skulle alltid någon störa hela tiden?!

-Men kan du gå.., hann jag säga innan jag såg vem som kom in genom dörren. Det var Usher. Jag undrade först vad han gjorde här, innan jag kom ihåg att han och dem andra skulle hämta mig och Selena.

-Yo! sa Usher och slängde sig ner på soffan, som om han bodde här. Han kollade runt lite i rummet och rufsade mig i håret sen.

-Tjena! sa jag och la mobilen på soffbordet. Jag lutade mig bakom mot soffan och kollade runt lite i rummet jag med. Jag hade hunnit studera hotellrummet så värst mycket.

-Är du taggad då? För att börja jobba på nya skivan alltså. Jag och ”dem andra” tänkte om du kanske vill att din och Selenas låt ska vara med? Down To Earth? frågade Usher med vänlig röst och kollade på mig.

Det kunde ju vara roligt att ha med den, men på en skiva? Skrivan kommer ju finnas för alltid liksom!

-Det skulle vara roligt, men jag vet inte. Ska fundera lite på det, svarade jag och gäspade lågt. Usher skrattade.

-Ska inte jag att du skulle sova i natt?

Jag kollade lite förvirrat och dumt på honom, jag funderade fundera lite på om han hade sagt det eller inte.

-Hmm... Nej! Det sa du faktiskt inte!

Båda två skrattade lite, sen kom Jazmyn springandes i rummet och fram till mig. Jag log mot henne.

-Jazmyn! sa jag och bar upp henne i mitt knä. Sen kramade jag om henne.

-Justin, sa hon när jag hade kramat om henne. Hon kunde inte säga så jättemånga ord eller namn. Men ”Justin” kunde hon säga, samt ”mamma” och ”pappa” också.

Jeremy kom in i rummet och såg mig och Jazmyn.

-Vad gulliga ni är! sa han med mörkt röst och kom fram till oss tre. Han kollade ner på mig och Jazmyn och sen på Usher.

-Hej, sa han till honom. Usher nickade kort som svar.

-Jag hörde att du hade skrivit en ny låt. Down.. någonting, sa Jeremy och satte sig bredvid mig på vänstra sidan.

-Ja, det har jag. Den heter Down To Earth. Faktiskt, så skrev jag den tillsammans med Selena. Så den är lika mycket hennes låt, som min, sa jag och log lite åt honom. Jag visste att han egentligen inte gillade när jag skrev låtar tillsammans med någon han inte känner så bra, eller över huvudtaget inte någon tjej. Eftersom han alltid är orolig att jag och personer som jag skriver låtar med, ska bli osams och aldrig träffats mer igen. Fast han kände ju faktiskt Selena, och speciellt hennes mamma. Våra familjer har ju faktiskt känt varandra sen dag ett. Våra familjer var liksom ett. En större familj, med fem barn och fyra vuxna.

-Jaha. Nej men vad bra.. sa han lågt och jag hörde att han suckade.

-Pappa, kan jag få prata med dig? I enrum? frågade jag efter en stund och bar ner Jazmyn så att hon satt bredvid mig och Usher.

Jeremy nickade kort och ställde sig upp. I samma sekund så ställde sig Usher också upp.

-Sitt ner du, Jeremy! Jag ska gå och checka läget med dem andra. Vi ska åka snart ju, så passa på sen att packa ner alla grejer sen igen. Om du kanske har packat upp något, Justin! sa Usher och gick hon dörren. Sekunderna senare så var han utom synhåll och jag vände mig mot Jeremy. Det kändes lite bättre att kalla honom ”Jeremy”, istället för ”pappa”. Det lät liksom lite bättre att kalla honom sitt riktiga namn. Även om han kanske vill att jag ska säga ”pappa” till honom.

Jag reste mig upp och gick bort till dörren. Jag stängde den försiktigt och gick tillbaka till sofforna där Jeremy satt.

-Du behöver inte oroa dig för att Selena och jag ska bli ovänner. Varför skulle vi  det liksom? Dessutom så kommer väll ni, föräldrarna, göra så att vi blev vänner igen, om Selena och jag skulle lite osamt. Eller hur? Men jag tror faktiskt inte att vi kommer att bli det.., sa jag medan jag satte mig ner i soffan bredvid Jeremy.

-Jo, såklart vi skulle få er bli vänner igen! Men alltså, som jag har uppfattat det, är är ni typ.. tillsammans? Ihop? Ja, du fattar vad jag menar! Det är egentligen inte så bra att skriva en låt med en man är ”tillsammans” med. Till exempel om ni gör slut med varandra, och sen ska du uppträda med den där låten, vad den nu hette, och Selena vägrar komma till din konsert eller vart du  nu ska sjunga den. Då blir det lite problem, lilla gubben!

Jag tvekade lite, han hade ju rätt. Jag kände faktiskt på mig att det skulle bli så. Att Selena skulle göra slut med mig.. för någonting. Men varför skulle hon det? Jag har väll inte gjort något fel, eller?

 

 

Selenas perspektiv:

Jag kom och tänkta på Justin´s sms igen, och den där ”Snutte-grisen”. Vad mer kommer hända? Justin smsar med någon random tjej, och nu ska han flytta? Varför har han inte berättat något?

Jag kände hur ilskan började komma upp. Jag greppade tag om min mobil som låg i min ficka. Jag öppnade direkt internet och loggade in på Twitter. Jag gjorde snabbt ett inlägg och la sen ner mobilen i fickan och gick in i rummet där Justin satt för ett tag sen, sist jag kollade.

 

”Du är precis som en gurka i humbugarna på McDonald´s. Alla får dig, men ingen vill ha dig! Ledsen ... ”

 

Jag kom in i rummet där Justin hade suttit. Han satt fortfarande där, men Jeremy var också där just nu.

-Justin! Vi måste prata..., sa jag direkt när jag kom in i rummet. Justin och Jeremy gav varandra en blick.

-Det är precis sådär som tjejer säger när dem vill göra slut. Ta det chill du, det finns många tjejer som gillar dig! viskade Jeremy tyst i Justin öra. Men jag kunde höra vad han sa.

Jag hörde att Justin svalde hårt, och Jeremy gick ut ur rummet. Jag log svagt mot Jeremy och gick fram till Justin. Jag satte mig i andra änden och kollade på Justin. Han verkade låssas som om han inte visste någonting.

-Du Justin, du verkar inte ha berättat allt för mig.., sa jag och suckade djupt. Jag kollade på honom och mötte hans ögon igen. Som vanligt så var den hasselbruna, och dem vackraste ögonen som jag någonsin. Jag skulle göra vad som helst för att få lika vackra och fina ögon som han. Men jag visste att jag inte kan göra någonting, om jag inte skaffar kontaktlinser. Fast det blir nog ingen bra. Utan jag för nöja mig med min ögonfärg som jag har nu. Det är självklart inte lika fina som hans, men vad gör man?

-Vadå? Vad menar du, vad pratar du om? sa han lite dumt.

Precis när jag skulle säga att jag snokade i hans mobil så fick han ett nyss sms. Eftersom Justin hade en Iphone, så visades smset på hela skärmen, fast han inte hade öppnat det.

Jag sneglade mot hans mobil och såg direkt att det var från ”Snutte-grisen”. Justin såg att jag sneglade mot mobilen. Han ryckte till och drog snabbt bort mobilen. Sen kollade han upp mot mig med en liten osäker blick. Jag suckade igen och kände att jag snart skulle börja gråta.

-Det där! sa jag högt medan jag snörvlade. Justin satt där som ett fån och stirrade ner på golvet. Det var ju nu han skulle säga att han och den där ”Snutte-grisen” var oseriösa! Att dem inte menade det som dem smsade om! Dessutom så skulle ju hon (”Snutte-grisen”) veta att jag var tillsammans med Justin. Att det var han och jag. Att hon, vem hon nu var, inte kunde komma och förstöra vårt förhållande. Men, det var precis det hon hade gjort! Hon hade förstört mitt liv! Utan Justin, så var jag ingenting.

Justin vågade äntligen säga någonting. Han satte sig raklång upp i soffan, kollade på mig och hoppade några steg närmre mig. Han la handen på min kind och torkade bort några tårar som föll ner från kinden.

-Förlåt! Jag menar det verkligen inte, det var inte meningen att det skulle gå så långt! Jag är verkligen ledsen!

Jag tog bort hans han från min kind och kollade in i hans ögon igen. Våra ansikten var ungefär bara en decimeter ifrån varandras. Skulle jag förlåta honom och ta mera styr och smärta sen? Eller skulle jag bara gå, förlora honom och åka hem igen, som om ingenting hade hänt? Det var nu allt gällde! Skulle jag bara gå, och säga upp våran vänskap?

---

Det är mycket roligare om ni kommenterar! :)♥

Blev ett dubbelt så långt kapitel idag eftersom jag vet att en av läsarna fyller år idag! Så jag tänkte att det skulle vara som en liten födelsedagspresent ! Länkar hennes blogg också, vill du läsa den & kanske lämna någon snäll liten kommentar? Klicka HÄÄÄÄR för att besöka hennes blogg! :)♥

Jag stannade till med bläddrande när jag såg att han hade smsat med någon som hette ”Louis Tomlinson”. Precis som han i One Direction. Jag klickade upp deras konversation och läste igenom hela. Den var ganska lång!

När jag hade läst klart den så tyckte jag att Justin rörde lite på sig. Jag ryckte till och kollade på honom med stora ögon.

-Snälla, vakna inte nu, inte nu, inte nu, inte nu.., sa jag tyst och hoppades på att han skulle somna om igen.

-----------------

Nästa morgon så vaknade Justin mycket tidigare än mig. Dels för att han var morgon pigg, ibland. Och dels för att jag var vaken halva natten och kollade bland hans sms.

-Godmorgon sömntuta! Jag har ordnat frukost åt dig! sa Justin och kom in i sovrummet. Han pussade mig lätt på kinden och la en handduk på sängkanten.

-Om du skulle vilja duscha, alltså, sa han sen och nickade mot handduken. Jag gästade stort och la kudden över öronen.

-Mmm.., mumlade jag sen och försökte att somna om.

Justin suckade och drog av mig täcket.

-Selena, sa han och ställde sig lite på sniskan, jag menar det! sa han sen och flinade lite.

Jag gnuggade mig i ögonen och satte mig livlöst upp i sängen. Jag försökte att öppnade ögonen, men jag kunde nästan inte. Jag var alldeles för trött för att orka göra det.

-Tio minuter till? frågade jag sömnigt och föll tillbaka ner på kudden igen.

-Men nej. Allvar nu, Selena. Vi ska åka till Danmark nu!

-Jaja, jag kommer!

 

Tio minuter senare så stog jag precis utanför duschen och kollade mig lite i spegeln. Jag hade handduken tätt kring håret för att få det att torka lite snabbare. Men helt ärligt så gick det inte så jättesnabbt. Jag skulle ändå få behövda torka det med hårfönen senare.

Jag gick ut från badrummet och in i sovrummet. Justin stog vid fönstret en bit bort i sovrummet. Han kollade ut genom fönstret och höll på med sin mobil, som alltid.

Han hade precis bytt om. Han hade en svart stor tröja på sig, med ett tryck på, ett par mörkblåa byxor och en röd kofta. Han var snygg i allt han hade på sig, alla kläder passade i honom. Däremot så passade nästan ingenting för mig.

Jag öppnade min väska och började gräva i den, på jakt efter ett par fina kläder som jag kunde ha idag.

Senare på dagen ska jag ändå gå ut och shoppa några nya kläder. Just nu känns det som om jag inte har några alls.

 

Justin perspektiv:

Jag vände bort huvudet från Selena, jag såg nyss att hon hade kommit in i sovrummet.

Fönstret bredvid mig var öppet, och det kom in sval luft i rummet. Ganska skönt faktiskt, enligt mig. Det har precis vart sommar, men det är även ganska varm i luften.

 

Det pep till i min mobil, och tog upp den från bakfickan av byxorna och såg att det var ett sms. Från ”Snutte-grisen”. Jag döpte ganska många av mina kontakter till massor av olika namn.

Jag klickade på ”visa” och läste igenom smset några gånger.

 

”God morgon sötis, händer det något speciellt idag? Eller kan vi hänga en stund efter lunch? Fick ledigt, och undrar om du vill göra något. Hör av dig, puss!”

Jag skrattade lite när jag läste det. Hon var verkligen rolig! Visst ville jag hänga en stund med henne senare. Men jag skulle ju jobba på nya skivan i eftermiddag, äta lunch med grabbarna och sen jobba lite mer. Dessutom så hade ju Selena också frågat om vi kunde hitta på något.

Selena vände mig mot mig, förmodligen för att hon reagerade när jag fick smset, och för att jag började skratta lite.

-Fick du ett sms? Vad är det som är så roligt? Vad skrattar du åt? frågade hon och lät ganska ivrig.

-Haha, nej. Ingen. En kompis bara, svarade jag snällt och stoppade ner mobilen i bakfickan på byxorna igen. Jag gick bort till bordet som stog bredvid sängen, på den sidan jag hade sovit vid, och tog upp mitt halsband. Det var ett kors på den. Jag hängde den runt halsen och gick bort till Selena. Jag drog henne intill mig och kramade om henne.

Hon besvarade kramen och gav mig ett leénde. Jag log tillbaka mot henne.

-Hur kan du vara så söt? viskade jag och pussade henne på kinden. Jag kände hennes andedräkt mot min kind och den luktade mint och hallon. Det var även smaken på hennes tandkräm. Den luktade alltid så gott!

Jag släppte taget om Selena och gav henne ett leénde till.

-Glöm inte att ta en macka eller något till frukost sen. Det är det viktigaste målet, som du kanske vet! sa jag och gick ut från sovrummet. Jag gick bort mot köket och ställde in yoghurten, flingorna, osten och prickig korven som jag hade tagit fram tidigare i morse. Dem behövde in i kylskåpet igen, för att inte bli dåliga. Fast flingorna skulle ju in i ett skåp, självklart.

 

Efter det så gick jag in i vardagsrummet och slängde på mig soffan. Jag lutade mig fram och fick tag på fjärkontrollen. Jag satte på teven och tog upp mobilen från bakfickan igen. Jag klickade upp mina meddelanden och såg att jag hade fått ett nytt. Konstigt nog så hade det inte pipit till den här gången. Jag klickade på ”visa” och läste igenom smset.

 

”Tja bro! Vad händer? Du och din lilla prinsessa är väll klara snart? Vi kommer och hämtar er om 25 minuter, så var klara då. Har ingen lust att komma försent till Danmark, det har väll inte du heller? By the way, Kenny kommer tillbaka till jobbet idag. Så han följer med oss till Danmark. Men nog med allt småprat nu, bye!”

 

Smset var från Usher. Han brukade inte skriva vem det var från när han skickade sms, han tog liksom för givet att folk visste det. Jag log lite för mig själv och klickade bort smset från Usher. Jag letade fram smset från ”Snutte-grisen” och hittade det några sekunder senare. Jag klickade på smset och läste igenom det hon hade skrivit. Även fast jag redan hade gjort det ett antal gånger nu.

En liten stund senare så klickade jag på ”svara” och började att knappa in ett meddelande.

 

”Sho, gumman. Ska jobba på nya skivan idag + att jag ska äta lunch med teamet. Så kan tyvärr inte ”hänga” med dig idag. Men en annan gång, det lovar jag. Fast du, skulle du kunna hämta ut ett paket åt mig på posten idag? Kommer till Danmark om några timmar, är du kvar där eller åker du någonstans? Puss & kram! /J”

 

Jag läste igenom det jag hade skrivit och försökte att formulera mig på andra sätt och skriva andra saker.

Tillslut så nöjde jag mig med det och väntade bara några extra minuter på att svara. Bara för att retas lite med henne.

Skicka meddelande? Meddelandet skickat!

Jag la ner mobilen i fickan igen och vände mig mot teven. Jag zappade lite mellan kanalerna och kollade om det fanns något bra på teve vid den här tiden.

 

Selenas perspektiv:

Jag valde en rosa kortärmad tröja tillsammans med ett par lila svarta byxor. Bara för att någonting skulle sticka ut lite, så tog jag få mig en liten sjal.

Jag kollade mig i spegeln som satt på garderoben. Dock så använde inte jag den garderoben, eftersom vi skulle åka idag.

Det såg ganska bra ut, tyckte jag. Det såg liksom naturligt ut, lite slappt sådär. Men ändå ganska bra.

Jag tog min väska på axeln och gick ut från sovrummet och bort till hallen. Jag la ner väskan på golvet och lutade den mot väggen. Sen försvann jag bort för att leta efter Justin, vart han nu hade tagit vägen.

---

Det här var ett litet speciellt kapitel, eftersom jag började med perspektiv i den här. Vad tycker ni? Blev det lite rörigt med perspektiv, eller är det bra? :)♥

 

Jag öppnade toalettdörren och gick fram till sovrummet. Justin låg på ena sängkanten och höll på med mobilen. Lampan bredvid honom var tänd. Han vände blicken från mobilen och kollade på mig. Han gjorde en undrande min mot mig.

-Vad har hänt? frågade han och satte sig upp. Han la ner mobilen på täcket, utan att vände blicken från mig.

-Jag måste avbryta turnén, mamma är sjuk!

------------------

Justin kollade på mig med stora ögon. Han kanske trodde att jag skojade med honom. Men det gjorde jag ju inte, jag var ärlig, jag talade sanning. Eller, så längre inte Stella skojade med att säga att mamma var sjuk.

Jag suckade tungt. Jag hade redan ångrat att jag berättade det för Justin. Även om jag litade på honom, så ångrade jag det. Vi var bästisar som små, det gick mycket bättre att berätta saker för honom då. Nu var det bara jobbigt. Det blev hela tiden bara mycket jobbigare och jobbigare. Han lyssnade knappt. Ibland.  Just vid sånna här lägen, så hade jag hoppats på att Justin skulle komma fram till mig, krama om mig och säga ”Ta det lugnt, allt kommer att bli bra!”. Men det gjorde han inte. Han bara satt där och kollade ointressant på mig som om jag skojade.

Jag suckade och svalde hårt. Justin hade verkligen förändrats på något konstigt sätt dem här sista dagarna.

-Jag ska åka hem. Jag kan inte följa med dig längre. Jag ska ut till bussen nu,  sa jag snabbt och snörvlade.

-Det går inga bussar nu. Klockan är för mycket, dem slutade att gå för en halvtimme sen.., svarade Justin lite lågt och lutade sig tillbaka mot sängkanten. Han tog upp mobilen igen och skrattade åt någonting som han läste på mobilen.

Jag började irritera mig mer på honom och visste inte direkt vad jag skulle göra.

-Tänker du bara ignorera mig nu? Mamma kanske har cancer, och du bryr dig bara om dig själv och din mobil? Du är så taskig ibland Justin, vet du det? Jag har ställt upp för dig! Tusental s gånger! Men du ställer aldrig upp för mig. Aldrig! Mamma kanske dör, men du bryr dig inte!? fräste jag mot honom och försökte att låta så allvarlig jag kunde. Men det gick inte så bra. Jag var jättedålig på att vara allvarlig och sur.

Justin kollade snabbt mot mig, la ner mobilen igen och spärrade upp ögonen.

-Men herregud! Vad vill du att jag ska göra?! Jag kan inte ta min turnébuss och köra iväg dig hem! Det fattar du väll?! Jag ska för ... vara i Danmark i morgon! Det tar ju en dag att åka tillbaka!

Jag kollade snabbt på Justin. Svalade hårt och tvekade på vad jag skulle säga i några sekunder. Om jag sa några ord till, så kunde hela mitt liv förändrats. Jag kunde förlora Justin.

-Justin... Det är slut...

Justin reagerade på det jag nyss sa. Han satt där i sängen lite fånigt med öppen mun och uppspärra ögon mot mig, igen. Han hämtade sig lite och tog ett djupt andetag.

-Selena.. Du kommer att ångra dig. I morgon kommer du ångra allt vad du nyss sagt och vilja ”ha mig” igen, sa Justin lugnt och kom fram till mig. Han kramade om mig och la mitt huvud mot hans bröst.

Jag började att gråta lite mer och han höll sin hand mot mitt huvud, den andra handen hade jag mot min rygg.

Där stog vi. Kramade om varandra, och grät. Båda två grät faktiskt lite. Innan den här gången, så hade jag bara sett Justin gråta några få gånger.

Nyss var jag irriterad och arg på Justin, men nu kändes det lite bättre. Som om ingenting hade hänt. Jag hade nästan glömt bort att mamma kanske var sjuk.

 

Det pep till i min mobil. Justin släppte greppen om mig så att jag kunde läste vad som stog. Det var ett sms. Från Stella.

 

”Ja, det är sant! Jag är på sjukhuset just nu. Tack och lov så är mamma frisk. Hon får skrivas ut här ifrån om två dagar. Dem ska bara ta några blodprov och sånt skit. Du behöver inte komma längre. Hälsa till Justin, och be gärna om en autograf. Säg att jag är hans största fan! // Stella”

 

Jag läste smset högt för Justin, och han lyssnade intressant. Han flinade lite och kunde inte hålla sig för skratt när jag läste det sista i smset. Jag kunde ärligt talat inte hålla mig för skratt jag heller.

När vi hade hämtat oss lite så kramade Justin om mig igen.

-Så bra att hon är frisk! Nu tycker jag att vi går och lägger oss. Det har hänt så mycket idag! viskade Justin i mitt öra. Jag nickade sakta och bytte snabbt om till ett långt linne. Linnet var vitt, men några röda hjärtan och andra saker på. Det gick inte riktigt att se vad det var på den.

Justin och jag la oss på varsin sida av sängen. Han låg på den sida som han låg på förut, och jag på den andra. Han hade lagt sin på bordet bredvid sängen. Lampan på bordet var fortfarande tänt, i det övriga rummen var allting svart. Justin och jag låg och kollade på varandra. Han höll på att ”leka” lite med mitt hår. Jag skrattade till lite.

Allting som hade hänt, var som förlåtet. Att inget av det hade hänt. Det var en av Justin’s goda sidor. Han kunde alltid få en att skratta och må bra, när man var ledsen eller bara mådde dåligt. Det tog bara 5 minuter för honom, sen hade han lyckats att få någon att skratta.

 

En timme senare så sov både jag och Justin. Justin sov som en stock. Medan jag var lite halvvakten hela tiden. Justin hade fått fler sms under den här timmen som vi försökt att sova. Jag undrade vem sms:en var ifrån. Dem var nog inte från Pattie, någon annan i Justin’s familj, någon av hans killkompisar eller någon från hans Crew. Dem visste ju att det var bra för Justin att sova. Så varför skulle dem smsa honom klockan 2 på natten?

Jag började att fundera lite mer på vem det kunde vara.

 

En halv timme senare så stog jag inte ut av allt funderande och tänkande längre. Det kanske var lite taskigt, men jag behövde få reda på vem det var. Jag drog sakta bort täcket från mig sida och satte mig upp på knä i sängen. Justin sov fortfarande. Jag pustade ut lite tyst och räckte mig över honom och fick tag i mobilen. Jag lutade mig tillbaka igen och hoppades på att han inte hade vaknat. Snabbt undrade jag var jag skulle säga om han vaknade och såg mig hålla i hans mobil. Jag vill inte att han ska tro att jag i hemlighet snokar bland hans grejer. Men det är ju faktiskt det är jag. Men det här är en allvarlig sak! Tänk om han smsar med någon tjej mitt på natten! Tänk om han är otrogen mot mig!

 

Jag klickade på några knappar på hans mobil och stannade till när det stog att man behöver ett lösenord. Lösenordet ska vara fyra siffror, ungefär som en pin-kod. Eftersom man får välja siffrorna själv, så kanske han har valt sina fyra sista siffror i hans personnummer. Jag tänkte lite på vad han kunde ha valt. Sen så provade jag några olika siffror.

Tillslut så kom jag äntligen in. Jag måste ha provat att skriva in lösenordet minst 30 gånger. Jag höll på att ge upp nästan hela tiden.

Jag klickade på ”Meddelanden” och sen vidare på ”Sms”. Där såg jag massor av olika konversationer med olika personer som jag knappt visste vilka det var. Jag bläddrade ner lite och sen upp igen. Det var bara en tjej som han hade smsat med. Och det var någon tjej som hade ett helt okänt namn! Jag hade aldrig hört det förut och visste inte riktigt hur man uttalade det.

Bara för att hämnas lite på Justin så klickade jag upp smset. Jag läste igenom allt dem hade skrivit och höll andan. Det var inte direkt någon vacker lässtund. Men som tur var så hade dem inte skrivit något personligt eller ”romantiskt”, eller några hjärtan eller något. Jag andades ut och bläddrade vidare bland hans sms.

Jag stannade till med bläddrande när jag såg att han hade smsat med någon som hette ”Louis Tomlinson”. Precis som han i One Direction. Jag klickade upp deras konversation och läste igenom hela. Den var ganska lång!

 

När jag hade läst klart den så tyckte jag att Justin rörde lite på sig. Jag ryckte till och kollade på honom med stora ögon.

-Snälla, vakna inte nu, inte nu, inte nu, inte nu.., sa jag tyst och hoppades på att han skulle somna om igen.

---

Sådär, det var del 30 det! Tycker att det är jätteroligt när ni skriver så snälla kommentarer! :D♥

 

Ge mig gärna response & kritik, skulle vara roligt om ni gjorde det. Förresten, tycker ni att jag ska börja med "Selena's perspektiv" och "Justin's perspektiv"?

Kramisar! :)♥

Konserten var slut. Justin skulle bara skriva på ett par autografer till, sen skulle vi åka till ett hotell en bi bort och sova där över natten. Justin skulle även börja att spela in sin nya skiva där.

Efter en stund så var Justin klar. Han hade skrivit på närmare 100 autografer till och tagit jättemånga bilder.

-Ska vi gå? frågade han och tog min hand.

--------------------

Justin stängde dörren bakom oss. Vi hade precis kommit in i hotellrummet. Justin och jag skulle bo i samma rum, medan dem andra fick välja en rumskompis som dem skulle sova med. Alla tog för givet att jag och Justin skulle sova i samma rum.

Jag kollade runt lite i rummet där vi skulle sova. Det var egentligen inte bara ett rum, utan som en lägenhet. Nästan större en den hemma.

Det fanns ett litet badrum, men en toalett, ett handfat, en dusch, ett litet skåp och en papperskorg. Sen fanns det en hall, ett sovrum och ett litet kök.

I sovrummet så fanns det en stor platt tv, ett fönster, en garderob och en säng.

-Justin, du behövde inte göra det här för mig!

-Gör vadå? frågade han lite dumt och kom fram till mig. Han kysste mig i pannan, som han alltid gör nu för tiden.

Jag gled ur hans grepp och kollade honom i ögonen. Dem var hasselbruna, som alltid. Jag kunde bokstavligt stirra på dem i timmar.

-Allt! Som till exempel det här! Det här är ju ett jättelyxigt rum. Här skulle man kunna bo i veckor! svarade jag lite små irriterat, men jag menade inte att låta irriterad.

Justin suckade och stampade lätt med foten. Han kollade på mig. Jag backade undan lite.

-Jag vill ju bara att du ska ha det bra! sa han med mjuk röst och flinade lite. Jag skakade på huvudet, sakta. Våra ögon mötte varandra och vi kollade på varandra. Länge.

-Jo, ja. Jag har det jättebra här med dig, men allt det här liksom. Kolla runt här, det här rummet är till och med nästan större än hela min lägenhet där hemma! Och här ska vi liksom bara sova en natt!

-Men, jag vill ju ditt allra bästa!

Han kom fram till mig, tog tag runt min midja och drog mig till sig. Han kysste mig långt, och mjuk. Sen kramade han om mig.

 

Några timmar senare så satt vi vid matbordet och åt middag. Justin hade lagat köttbullar och makaroner. Han hade släckt lampan i tacket och ställt fram några ljus. Han sa att det var lite mer ”romantiskt” då.

Stämningen mellan oss hade blivit lite bättre.

 

Jag tog en liten tugga av min mat och kollade på Justin hela tiden. Han höll på lite med sin mobil, men la precis ner den i fickan. Han suckade lite när han la ner den, men med ett stort leénde på läpparna.

-Jag har en ny konsert i Danmark i morgon. Tyvärr så kommer vi, du och jag alltså, inte att kunna umgås så mycket i morgon. Jag ska äta lunch med grabbarna, och sen jobba lite på nya skrivan, och sen på kvällen är konserten. Men vi hinner att vara en stund på morgonen, sa han efter en liten stund. Jag lyssnade intressant och nickade kort.

Det pep till i Justin’s mobil. Han fick upp den med ett ryck, som vanligt, och läste. Jag funderade lite på om det var ett sms, eller något meddelande på Facebook eller också något från wordfeud. I alla fall så läste han igenom - vad det nu var - många gånger.

Han la tillslut ner mobilen i fickan igen och började äta upp sin mat.

 

Efter middagen så diskade jag det mesta. Justin orkade inte göra en insatts till att hjälpa mig diska, istället så gick han fram till TV:n. Han satte på den, la upp fötterna på bordet och fiskade upp sin mobilen igen.

När jag hade diskat klart så gick jag och satte mig bredvid honom. När jag kom så la han ner mobilen snabbt i fickan igen, som om han höll på med något jättehemligt. Jag gav honom en liten fundersam blick och kollade på TV:n.

-Kan vi byta kanal? Jag tror att det är ”Halv Åtta Hos Mig”-repris. Sen i Onsdags alltså, sa jag och vände blicken mot Justin.

-Visst, gör det du! Jag ska nog gå och sova, måste ju upp ganska tidigt i morgon. Att hinna göra mig klar alltså! svarade Justin och reste sig upp. Han böjde sig ner på kysste mig i pannan, sen försvann han bort mot sovrummet. Jag suckade kort och följde honom med blicken, innan han gick utom synhåll. Han verkade lite konstigt idag, som om det hade hänt något som han inte ville berätta. Eller också så att han hade tröttnat på att ha mig här, att han ville ”göra slut” med mig. Jag funderade en lång stund och tillslut så kom jag fram till att jag skulle hålla mig undan ett tag. Det kanske blir bättre då. När både han och jag har fått fundera lite på vårt förhållande.

En liten stund senare, när jag hade funderat ganska mycket, så försökte jag att koncentrera mig på programet.

 

20 minuter senare gav jag upp. Jag kunde inte koncentrera mig på programet. Allt jag kunde tänka på var Justin. Jag kände på mig att han hade något på gång. Jag kanske inte var någon ”bra” flickvän åt honom. Han kanske mer gillar någon som är ”känd”, som han. Då kanske det skulle vara lite lättare för honom. Då behövde han inte oroa sig för att mitt liv skulle förstöras, att jag inte skulle få ett ”normalt” liv, som alla andra. Om han skulle vara tillsammans med någon som redan var känd, så behöver han inte oroa sig för det. Men han hade ju valt mig. Jag var den som han ville ha.

 

Jag gick förbi sovrummet och in på toaletten för att borsta tänderna. Det såg ut som om det var tänt i sovrummet. Jag himlade med ögonen lite snabbt, innan jag gick in på toaletten. Jag kollade mig i spegeln först. Jag funderade lite på om han föredrog tjejer med ljust hår istället. Jag var ju brunett.

Mitt i allt funderande så pep det till i min mobil. Jag fiskade upp den från byxfickan och såg att det var ett sms. Från Stella. Jag log lite för mig själv, det kändes bra att hon sms:ade mig. Jag klickade på ”Visa” och chockades till.

”Hej Sel. Hoppas du har det bra.. eller, hade. Det har hänt en sak. Mamma har åkt in på sjukhuset. De tror att hon har fått cancer, men det är inte 100% säkert. Jag fick prata med henne idag, hon skulle vilja se dig igen. Innan hon .. Ja, du vet vad jag menar. Jag är ledsen, jag jag tror att du behöver avbryta turnén... // Stella”

Jag läste meddelandet många gånger. Efter varandra. Gång på gång. Minst 25 gånger. Jag började få några tårar i ögonen. Jag torkade snabbt bort dem och klickade på ”Svara”. Jag började knappa in ett meddelande medan det rann mer och mer tårar ner från kinderna.

 

”Va? Menar du allvar? Du vet, sånt här är inget att skämta om! Men jag kommer direkt! Ska bara säga till Justin, sen går jag ut till bussen och kommer hem! Skyndar mig! Förresten, vilket sjukhus är ni på?! //Selena”

Jag läste igenom meddelandet snabbt och klickade sen på ”Skicka meddelande”. Jag suckade djupt och torkade bort tårarna från kinderna. Jag satte mig på toalettstolen och började gråta ännu mer.

En liten stund senare så reste jag mig upp. Jag kollade mig i spegeln och såg att jag såg för ruskig ut. Jag tog lite papper och torkade mig snabbt under ögonen.

 

Jag öppnade toalettdörren och gick fram till sovrummet. Justin låg på ena sängkanten och höll på med mobilen. Lampan bredvid honom var tänd. Han vände blicken från mobilen och kollade på mig. Han gjorde en undrande min mot mig.

-Vad har hänt? frågade han och satte sig upp. Han la ner mobilen på täcket, utan att vände blicken från mig.

-Jag måste avbryta turnén, mamma är sjuk!

 

---

Ja, det var del 29 det! Vad tycker ni? KOMMENTERA!

Behöver även lite mer tips på vad som kan hända i novellen.. :)♥