”Han har inte sagt något än..” mumlade hon dystert och vägrade att möta min blick igen. 

Det var då jag insåg att jag kanske hade överdrivit lite väl mycket. Skyler var nog perfekt för Justin. Och om dem var lyckliga tillsammans, så skulle inte jag komma i vägen för dem. 

”Men lille vän” utbrast jag mjukt och slog ut armarna över henne, i en intensiv kram. Det ända jag ville var att hon bara inte skulle börja gråta, då skulle det bli ännu intensivare, och jag hade ingen aning om hur jag skulle trösta henne. 

 

-------

 

”Är du säker att du är okej?” kontrollerade Selena för tusende gången. Jag svarade med exakt samma svar som jag hade gjort alla andra gånger, med ett enkelt ja.

”Vad bra.. Och du, förlåt för allt som jag har gjort mot dig. Det var absolut inte meningen. Jag trodde bara att Justin älskade mig lika mycket som jag älskade honom, men jag hade väl fel” svarade hon med ett svagt leende på läpparna. ”Aja, är det något så kan du alltid ringa mig. Händer det något, vad som helst, så ring. Lovar du?”

Jag nickade långsamt och studerade henne när hon gick ut ur huset, och sedan vände sig mot mig. 

”Hej då!” sa hon lätt innan hon snurrade ett halvt varv, och små sprang bort mot henne bil. 

Jag slängde igen ytterdörren och sprang in i badrummet, samt öppnade toalettlocket och lutade mig över toaletten. Sekunden efter åkte en orange-gul vätska med små klumpar i ut från munnen.

Jag tittade äcklat ned på det innan jag lutade mig tillbaka och drog med handen över munnen.  Jag slöt sedan ögonen och tog några djupa andetag. 

Ögonblicken senare så hörde jag hur någon klampade in i badrummet, och jag gissade på att personen tittade oroligt på mig. 

”Ja, jag mår bra” mumlade jag, fortfarande med slutna ögon. 

”Skyler!” 

Rösten lät annorlunda, och jag kunde inte säga vem den tillhörde. Det var i alla fall inte mammas, pappas, Williams, Samuels, Tildas, Justins eller Selenas. 

Jag svalade hårt och öppnade försiktigt ögonen. Det var då jag fick syn på honom. 

”Hur i helvete kom du in här?” skrek jag och ställde mig hastigt upp. Var han någon inbrottstjuv nu eller?! Han kanske hade planerat att stjäla alla mina dyrbara ägodelar, men fick syn på mig här, lutandes över toaletten och spyende. 

”Ta det lugnt! Jag skulle bara..” mumlade han och tittade runt i badrummet. Han gjorde en äcklat min innan han tittade ned på mig igen. ”Lämna matteläxan”. 

Jag blängde på honom och fnös. 

”Ni lärare är för fan galna! Man går inte hem till någon och lämnar en läxa, hur tänker ni där? Dessutom så kan du inte bara klampa in som om du bodde här!”. Denna gång skrek jag lite högre, bara för att han skulle förstå att han hade gjort helt fel. 

Han himlade med ögonen och tog sedan några steg närmare mig. Det var då jag upptäckte att han var minst ett och ett halvt huvud längre än mig. 

”Jag är inte rädd för att slå små flickor som dig” sade han med mörk röst och hans ögon skiftade färg från bruna till svarta. Kolsvarta. ”Ska jag berätta varför du inte minns någonting från vårt lilla möte på biblioteket?” 

Ett äckligt flin tog plats på hans läppar, samtidigt som han tog några fler steg närmare mig så att våra kroppar nästan rörde vid varandras. 

 

”Jag drogade dig” sade han sedan och slog till mig över kinden. Vad det nödvändigt?! 

Jag svalade hårt och undvek hans blick, samt väntade på att han skulle gå ut ur huset. 

”Om du berättar för någon att jag har varit här, så lovar jag att du kommer ångra dig!” viskade han i mitt öra. Sedan vände han på klacken och försvann ut från badrummet. Sekunden senare det så smälldes ytterdörren igen, samtidigt som jag sjönk ned till en boll på golvet med gråten i halsen. 

 

 

 

Jag gick ut ur duschen med handduken virad runt kroppen och drog på mig mina festkläder som jag hade lagt på toalettlocket. Egentligen så var kläderna inte så ‘festliga’, dem bestod bara av en rosa-röd klänning som slutade precis under rumpan och ett par silvriga skor. Inne i provrummet så hade det passat perfekt! 

Jag gick in på mitt rum igen och tittade mig i spegeln. Klänningen satt perfekt!

Jag log nöjt för mig själv och greppade sedan tag om min handväska och begav mig bort till hallen där jag satte på mig min jeansjacka. 

”Jag går nu!” ropade jag högt och hoppades på att pappa skulle höra mig. Han satt uppe vid datorn och ”arbetade”. 

Till min stora förvåning så hade han faktiskt hört mig, helt otroligt. 

”Hej då gumman! Ha det bra hos dina vänner!”.

Efter det så öppnade jag dörren ut och gick bort till bilen. Jag öppnade snabbt bildörren och hoppade in bakom ratten, samt satte igång bilen och körde ut. Nu var det bråttom. 

 

Jag gick upp mot Isabella’s ytterdörr och knackade lätt på. Musiken var redan igång och lät ända ut, förmodligen för att fönstren var öppna och volymen på max. 

Hela huset var fyllt av volanger och konfetti som var uppslängda på taket och väggarna utanför. 

Jag slutade att se mig omkring när dörren slogs upp, men det var inte Isabella som stod där. Utan två ungdomar i femton års åldern som snabbt sprang till en buske och kräktes i den, samt föll omkull båda två. 

Herregud, festen verkade redan igång, och jag förmodade att Isabella hade stulit vodka och sprit från sina föräldrar och ställt fram. Smart drag..

Jag himlade med ögonen och for snabbt in genom ytterdörren, samt stängde och låste den bakom mig. Bara för att var säker på att dem två korkade tjejerna inte skulle springa in och dricka ännu mer. 

 

 

 

Jag klickade upp min konversation med mamma på mobilen och började skriva ett meddelande till henne. Hon hade ringt mig minst hundrafemtioelva gånger - bara idag - och lämnat massor med röstsamtal där hon klagade på att jag aldrig hörde av mig  till henne.

Precis när jag skulle skriva en punk i slutet meddelandet så lös hela mobilen upp och min ringsignal börjades spela. ’Skyler ringer’ stod det stort på displayen. 

Åh herre.. Ska jag svara? Eller ska jag ignorera det så att hon förstår att jag är arg på henne? Men det kanske är viktigt? Fast för sig så kanske hon bara ringer för att be mig om ursäkt? Pff, var jag ens redo för en ursäkt? Jag hade knappt fått smälta in ‘nyheten’. ..Herregud.. 

Jag lade sakta men säkert ifrån mig mobilen på bordet framför mig och väntade tills mobilen slutade ringa, vilket den gjorde efter bara några sekunder. 

Skärmen lös upp igen och ett meddelande från henne visades istället. 

Jag greppade tag om mobilen och förde den till mig, samt läste meddelandet. 

 

”Jag vet att du är sur Justin, men jag måste prata med dig.. Andrew var här nyss” 

 

Jag himlade med ögonen och lade ifrån mig mobilen igen. Det var väl roligt för henne att han hade varit där, då hade hon i alla fall någon att vara med. Men jag.. Tja, jag hade ju ingen här. 

Jag tittade runt mig åt alla håll och kanter, bara för att kontrollera att ingen någon var här. Jag har för mig att hela crewet skulle ut och käka pizza som middag, men att jag hade valt att stanna hemma.. Om jag ska vara ärlig så har jag inte märkt att dem har stuckit. Om dem nu har stuckit?

Jag suckade högt och lutade mig tillbaka i soffan jag satt i. Jag kanske skulle passa på att vila lite medan jag ändå kan, även om det snart är kväll.

Precis när jag slöt ögonen så hörde jag hur mobilen pep till av att ett nytt meddelande inkom. 

Jag reste mig motvilligt mot från soffan och läste meddelandet som jag nyss fått, och precis som jag trodde så var det från Skyler. 

 

”Jag vet att du har läst mitt senaste meddelande Justin.. Jag är allvarlig, jag MÅSTE prata med dig. Andrew var här nyss och.. slog till mig innan han gick.”

 

Jag stirrade på smset några yttligare sekunder efter att han hade läst det. Hade han seriöst slagit henne? Den jäveln. 

 

Jag öppnade ytterdörren där Skyler stod med rödsprängda ögon och stirrade på mig. Jag förmodade att hon hade gråtit i minst en timme innan hon kom hit, vilket hon inte förtjänade. 

”Justin..” mumlade hon med tjock röst och gjorde en grimas så att det såg ut som om hon var på väg att gråta. 

”Schh..” viskade jag och lade ett finger på mina läppar. Sedan drog jag in hennes i min omfamning och stängde dörren bakom henne med ena handen. 

Jag kände sedan en klump i magen när jag kramade om henne, som jag inte visste varför. Hade jag någon anledning till det ens?