Hon gick ända fram och satte sig bredvid mig på golvet. Vi både lutade oss med ryggen mot sofforna. 

Vem sitter i soffan, när man kan sitta på golvet?

Vi brukade alltid sitta på golvet när vi tittade på film. Det var liksom våran grej. Ingen annan förstod sig på oss. Vilket som var lite roligt ibland.  

Hon räckte ned den ena Ben&Jerry´s:en till mig, och behöll den andra. 

”Tack Cicci! Jag avgudar dig, du är min hjälte!” skrattade jag och kramade om henne med ena armen. Det var skönt att vara med Cecilia igen. Det var så lätt att prata med henne. Hon var en av mina absolut bästa vänner. 

 

-------------

 

Jag värmde händerna i fickorna på jackan och vinkade bort mot Chaz som började gå åt andra hållet än mig och Ryan. 

”Vi ses senare!” ropade Chaz och vände sig mot vårt håll, medan han gick baklänges fram. 

Sedan vände han sig om igen och började små springa framåt. Jag och Ryan började gå hem till honom igen, och ingen av oss sa någonting förrän vi var framme vid hans hus. 

”Hur länge hade du tänkt att stanna?” frågade han och vi fick ögonkontakt. Jag rynkade pannan så att det såg ut som om jag gjorde en grimas. ”Du får självklart stanna hur länge du vill! Men på ett ungefär bara?” tillade han snabbt därefter. 

”Öh.. Helt ärligt så vet jag inte riktigt. Några dagar kanske, sen så flyttar jag nog hem till Pattie, beroende på vad som händer under dagarna!” svarade jag och hittade ned i marken. 

Ryan mumlade någon ohörbart och jag såg i ögonvrån hur han tryckte in nycklarna i låset på deras ytterdörr, och öppnade den därefter. 

”Hallå?! Vi är hemma!” ropade Ryan högt och sparkade av sig skorna. ”Det är bara att hänga av dig, som du vet så är vi inte sådär jätteorganiserade med allting!” skrattade Ryan och pekade ned på golvet. Där låg det skor överallt, och över dem så var det en öppen garderob som det bara var ytterkläder i, som hänge huller om buller. 

”Jag märkte det för mer än 10 år sen, brorsan!” flinade jag.

Jag nickade kort och gav honom ett litet leende innan jag också sparkade av mig skorna och hängde in min jacka i deras garderob. 

.

”Kan inte vi spela X-box nu?” frågade jag och suckade. Vi höll på att göra Ryan’s sommarläxor inne på hans rum - som även var ”mitt”. 

”Jo, om en liten stund. Vi är fortfarande inte klara med översättningen inom engelskan..” svarade han och suckade han med. 

”Gå i mina fotspår då, så slipper du sitta hemma och jobba!” skrattade jag och lipade emot honom. Han lipade tillbaka och knuffade till mig i sidan. 

Han bläddrade med kraftiga drag igenom halva engelska boken tills hans kom fram till rätt sida. 

”Ska vi alltså översätta hela sidan till Italienska? Dina lärare är ju...” började jag men stoppade mig själv. Om jag hade fortsatt meningen så skulle den spåra ur totalt. 

”Yep, det här är mitt liv det! Välkommen!” suckade Ryan och la en hand över pannan. 

 

 

”Åh, jag har verkligen saknat dig!” utbrast jag när filmen var slut. Cecilia log stort mot mig och gav mig en snabb kram. 

”Aww, jag har saknat dig med!” sa hon sedan och gick fram till teven. Hon matade ut cd:n och stoppade tillbaka filmen i fodralet. 

”Så, vad har hänt dem senaste månaderna då?” frågade hon nyfiket och gick tillbaka och satte sig bredvid mig. 

Jag pustade lättat ut och tog den sista skeden av min Ben&Jerry. Det sista på allting var alltid det godaste! Särskilt glass..

”Ja du.. Justin och jag har gjort slut, för att han började hänga med ett av fans fans hela tiden. Seriöst, hon gick mig på nerverna. Förmodligen så trodde väl hon att hon bara kunde komma och sno min Justin! Ja.. Bara för det så hämnades jag med att utnyttja Bryan. Du vet Bryan? Du har väl träffas honom några gånger?” babblade jag på och suckade sedan. Jag kanske borde ha sökt upp någon kurator eller nån. ”Sen så tänkte jag börja satsa lite mer inom musikkarriären! Jag funderar på att skriva en låt om besvikelse och vänskap” svarade jag och suckade. 

”Åh, nej gumman. Vad hemskt..! Men så roligt att du tar dig upp och fokuserar på ditt! Du är oerhört stark för att vara hatad av så många runt världen” sa hon och gav mig ett stort leende. Sedan böjde hon sig ned för att krama om mig igen. Hennes kramar var alltid stärkande, som om hon hade gått någon kram-skola eller något!

Jag nickade kort och smålog tillbaka. Sedan suckade jag och drog med pekfingren under båda ögonen för att stoppa några tårar som höll på att bildas. 

”Hur är det själv då? Allting bra?” frågade jag nyfiket. 

Cecilia tittade hemlighetsfullt ned på mig och fnissade. Sedan så började hon prata. 

”Det är toppen faktiskt! Sean har börjat bry sig lite mer om vårt förhållande, och kommer hit minst tre-fyra gånger i veckan nu under lovet. Även fast han behöver jobba i gruvan, så smiter han alltid ut och kommer hit. Det är så gulligt!” utbrast hon och rynkade gulligt på näsan. 

Mitt leende sken snabbt upp och jag började sedan fnissa lite med henne. Det var ovanligt för mig att fnissa, riktigt ovanligt faktiskt!

”Men du! Över till dig och Justin!” sa hon sedan och jag suckade högt. ”Om du verkligen älskar honom, varför låta honom gå? Snart kanske han får ett seriöst förhållande igen, och då kommer inte du ha en chans längre. Och du vet hur jobbigt och tufft det är att jaga en kille, som springer efter en annan. Som vägrar stanna upp och vände sig om.. Men men, det är ditt val, gumman. Gör det som hjärtat tycker!” log hon och smekte lätt min arm. 

Jag började fundera lite kring vårt förhållande. Justin’s och mitt. Var vi verkligen tvungna att göra slut? Vad var det som hade gått hel? Förutom knuffen, om man räknar bort det. Innan det hände. Innan Skyler kom. Innan vi åkte till ängen. Allt var bra då. Det var alltså Skyler som jag inte skulle tycka om särskilt mycket.. 

”Vill du ha lite te?” avbröt Cecilia och ställde sig upp. Hon räckte sig efter min Ben&Jerry och fick ett grepp om den. 

”Nejdå, det är bra! Jag måste åka till Justin och be om ursäkt!” sa jag stolt och reste mig upp. Jag drog in hennes doft, som man egentligen kände i hela huset. Men den var starkare på henne. 

”Det är bra tjejen, du klarar det! Klampa bara in hos honom, vänta tills du ser honom, och bara säg hur du känner rakt ut! Bry dig inte om vem eller vilka som står med honom, låssas som om det bara är du och Justin. Ni mot världen!” utbrast hon och la en knyten näve vid hennes hjärta. 

Jag log överdrivet stort mot henne och kramade om henne i en stel och kort kram. Sedan så sprang jag ned mot hallen och drog snabbt på mig skorna som jag hade tagit av. 

Efter det så sprang jag ut genom dörren och ned till bilen. ’Justin, här kommer jag!’ Tänkte jag och log åt tanken. Han kanske skulle bli min igen.. Min, min, min och bara min! 

.

Jag stannade bilen utanför Butler’s hus. Det var bara en vild gissning att han var hos Butler. Fast ärligt så trodde jag även att han skulle vara det. Ryan har varit Justin’s förta val sedan barndomen, ja, efter hans morfar och mormor. 

Om han inte var hos Butler, så slog jag vad om att han var på basket eller hos Somers. 

Jag granskade huset lite snabbt, som jag alltid gör, och klev sedan ut ur bilen.  Då kom jag på att jag behövde tanka på vägen hem, eftersom bilen skulle lägga av annars. 

Butler’s ytterdörr var alltid lika skrämmande, som den alltid hade varit. Jag hade faktiskt varit lite rädd för den, sen första gången som jag träffade Ryan och var hemma hos honom. Usch nej, inga fina minnen!

Jag knackade försiktigt på dörren och väntade på att någon skulle öppna. Medan så försökte jag komma på vad som jag skulle säga. Om det var Ryan som öppnade, vad skulle jag då säga? ‘Heeeej Ryan, vad kul att ses! Är Justin här?’.. Eller nej, det låter för.. konstigt och kanske lite ivrigt och taskigt. Det var ju hans hus, så varför skulle jag komma och be om att få träffa Justin? 

Jag avbröts från mina funderingar av att dörren öppnades. Ett huvud stack ut från dörren. Och inte vilket som helst. Utan Ryan’s..

”Ehm, hej Ryan! Hur är det?” frågade jag lite korkat och klistrade snabbt på ett tillgjort leende på läpparna. 

”Selena.. Det var oväntat! Kom in!” sa Ryan snabbt efter mina ord och lät mig komma förbi. Sedan så stängde han dörren efter mig och gick in lite i hallen. 

”Aye, Ryan! Jag hittade zombien!” skrek en barnslig och välbekant röst. 

Ryan fick snabbt intresse för denna zombie och tänkte precis springa in i vardagsrummet, där det hördes skott och andra konstiga ljud från någon tevespel. 

”Åh, förresten. Justin är här! Men var lite försiktig med allt gullande! Uppfattat?” flinade Ryan och blinka med ena ögat emot mig. Sedan sprang han in i vardagsrummet, och mörka röster hördes. 

En liten stund senare så hördes det steg i golvet, som närmade sig mig. Jag hade stått kvar på samma plats hela tiden, för att jag inte vågade gå in i vardagsrummet. Rädd för vad Justin skulle säga om det. 

Stegen närmade sig snabbt och sekunder senare så stod det en person i hallen. Mitt emot mig. 

”Justin...” mumlade jag och kände hur ögonen blev vattenfyllda. Jag drog snabbt med handen under ögonen och tittade sedan upp på Justin som stod framför mig. 

”Jag älskar verkligen dig, och har alltid gjort det. Jag vill inte leva mitt liv utan dig, jag dör hellre än att göra det. Du har alltid varit där för mig, hjälpt mig med allt svårt, och till och med fått mig att verkligen tro på mig själv. Under hela min karriär som sångerska och skådespelerska så har jag alltid varit lite osäker.. Men du gjorde ändring på det! Du fick mig stabil. Allvarligt Justin, du är mitt allt! Utan dig så skulle jag aldrig varit där jag är idag. Du har hjälpt mig någon enormt, och varit på min sida.. Varit där när jag verkligen behövt dig!” jag avbröt mig själv och kände hur tårarna bara forsade ned för kinderna. 

”Jag vill ha dig tillbaks älskling...” mumlade jag sedan och lät tårarna bara rinna. På den senaste tiden så hade jag gråtit extremt mycket. Annars så brukade jag nästan aldrig gråta. 

Efter några minuters tystnad så tittade jag upp på Justin, som stod helt still med vidöppen mun. Var han chockad eller tyckte han att jag bara var barnslig? 

Det hördes ännu ett par steg i golvet, och plötsligt så stod Ryan också framför mig. 

Han verkade ha hört allting som jag sa. 

”Justin...” mumlade Ryan och la en hand över hans axel. Sedan tittade han på mig, med en liten gullig glimt i ögonen. Vad hade dem snackat om?

 

 

Jag packade ner allt som jag behövde i väskan och sprang sedan ned för trappan och in i vardagsrummet. Mamma och William stod redan redo och klara. 

”Är du redo?” frågade mamma och gick fram till mig. Hon lekte lite kort med mitt hår och kysste mig sedan mjukt i pannan. 

Jag hade nästan blivit längre än henne, så hon behövde stå på få för att kunna pussa mig i pannan. 

”Så redo man kan bli!” svarade jag med ett leende på läpparna.

”Toppen, då åker vi!” 

William kom snabbt med i samtalet, som vanligt. ”Pappa då? Vart är han?” frågade William den här gången. Undra vad han skulle fråga nästan gång som mamma och jag hade ett samtal.. Om vi snackade om smink så skulle han nog komma med sina åsikter om att det var fult!

”Pappa kommer till bowlingsalen lite senare. Han jobbar idag, och kommer när han är klar. Om vi ringer så kommer han bli stressad och inte hinna klart, så det undviker vi att göra!” svarade hon och tog sin handväska. 

Sedan begav vi oss bort mot bilen. 

Jag satte mig i framsätet och tittade på medan mamma startade bilen. 

”Kan inte jag få ta körkort?” frågade jag och log lite tillgjort. Mamma suckade och rynkade pannan. 

”Du behöver väl inte det? Jag menar, ta bussen i stället! Det är snällare mot naturen!”

.

Jag sparkade av mig mina rosa Converse och satte på mig dem - alldeles förstora - bowlingskorna som jag tvingades sätta på mig. 

För William verkade det gå bra, eftersom han hade fått rätt storlek i alla fall. Min, 38, var slut, så jag behövde ta ett par 39:or istället. Vilket som inte alls var särkilt bekvämt. 

”Då kör vi då!” sa jag när jag hade fått på mig skorna, och började små springa till bana nummer tre, där vi skulle hålla till. 

Jag var först på tur enligt tabellen som vi hade framför oss. Så jag gick till sidan av banan och tog upp en grönt klot. 

Det var riktigt tungt, även om jag hade spelat bowling ett antal par gånger i hela mitt liv. 

Jag gick tillbaka till banan igen och kastade iväg klotet på banan. Den slog i marken och började långsamt rulla fram. 

STRIKE!

”Ja!” skrek jag över nästan hela salen och gjorde high-five med mamma. 

”Grattis älskling! Din första eller?” frågade hon med ett leende på läpparna. 

Jag nickade ivrigt och tittade bort mot ingången där jag hörde massa höga röster. 

En liten stund senare så kunde man se vilka det var som hade kommit. När dem hade fått sina skor och betalat. 

Dem var många, runt femton stycken, om man räknade dem snabbt. 

Jag tittade lite noggrannare på dem, och insåg sekunden efter att jag kände igen alla. 

”Ånej..” mumlade jag tyst och satte mig ned i soffan bredvid. Jag drog upp handen över ansiktet och försökte dölja det så mycket som möjligt. Snälla, säg inte att dem kommer få bana två eller fyra..