Ryan flyttade sig lite närmare mig och jag borrade in ansiktet i hans hals. Han skrattade svagt men sen blev allvarlig igen.

-Inte för att vara elak mot min bästa vän, men du förkänar någon bättre än honom!

-Nej.. Nej, det gör jag inte! Det är han som förkänar någon bättre än mig! for det ur mig och jag tittade sorgset på Ryan.

-Selena, kolla mig i ögonen, sa Ryan och lufte upp mig ansikte mot honom. ”Det är DU som förkänar någon bättre. Tro inte en sekund på något annat!”.

Jag svalade hårt och torkade bort en tår som precis föll ner från ögat.

-För.. du är söt.. , sa Ryan sen och kollade mig rätt in i ögonen.

------------------

Selenas perspektiv:

 

Jag kollade förtvivlat på Ryan medan jag försökte få in vad han nyss sa i skallen.

-Ryan..., sa jag efter en liten stund och svalde hårt ännu en gång. Han hejdade mig snabbt med en rörelse.

-Selena! Jag säger bara ... jag gillar dig, jättemycket faktiskt. Men bara för att jag gillar dig, så behöver inte du gilla mig..

Jag kollade upp mot honom och började gråta igen.

-Förlåt, Selena, sa han och kramade om mig.

 

Vi satte oss upp i skräddare i sängen. Han höll i mina händer och kollade på mig. Sen så kramade han om mig igen.

 

Han hade förstört allting nu! Jag kunde ju inte bli ”tillsammans” med Ryan. Vad skulle då Justin säga? Tänk nu Selena, tänk. Justin eller Ryan? Men herregud, tänk om Justin börjar hata mig?

 

Eller för sig. Jag kunde ju ge hämnd på Justin. Justin hade ju varit tillsammans med någon ”snutte-gris”, som jag seriöst blev arg på varje gång jag tänkte på vem det kunde vara! Det kunde ju vara vem-som-hest. Typ Caroline eller Alva. Usch, tänk om det är någon av dem?! Ja, då finns det bara en sak att göra. Säga upp vänsken med dem. Egentligen så ska man ju inte låta en kille komma emellan. Men seriöst nu, Justin och jag kunde ju ha hållit ihop hela livet annars!

 

Men att ge hämnd på Justin kanske inte var så smart ändå. Det skulle ju stå i alla tidningar. Runt hela världen. Dessutom så skulle jag få ett riktigt dumt ryckte! Alla skulle hata mig, alla skulle mordhota mig, och det sista, och värsta; Jag skulle utnyttja Ryan. Det är inte rätt! Vad har han gjort egentligen ? Ingenting! Sen så skulle jag ju förstöra vänskapen med alla på den här bussen! Och med min familj. Sen skulle jag bli helt ensam, hata mig själv och gråta hela dagarna!

 

-Säg inte förlåt Ryan, snälla du..

Han suckade och pussade mig lätt på kinden igen.

-Glöm det jag nyss sa, okej? sa han sedan och reste sig upp från sängen. Han gick bort mot dörren och drog upp byxorna lite.

 

Jag tog ett djupt andetag och blundade. En sekund efter så slog jag upp ögonen igen.

-Ryan?! ropade jag och hoppades på att han hörde mig.

 

Det var precis det som han gjorde! Han stannade upp vid dörren och kollade bak på mig. Jag tog ett nytt andetag och kollade upp på honom.

-Jag... ja... jag gillar dig med.., stammade jag sen och försökte undvika hans blick.

Han log lite men sa ingenting. Han var på väg att gå igen.

 

-Vänta! ropade jag igen.

Ryan stannade upp precis som han hade gjort förut och kollade på mig.

-Kom, sa jag och ställde mig upp jag med. Han kom fram till mig och jag kramade om honom. Jag kysste honom lätt mitt på läpparna.

 

 

Justin’s perspektiv:

 

-Selena! Ryan! Varför kommer ni aldrig?! ropade jag från köket. Alla dem andra satt redan vid bordet. Jag höll på att göra i ordning en dipp till maten. Det blev kyckling och ris.

 

Jag fick inget svar från varken Selena eller Ryan.

 

Jag lämnade dippen på köksbänken och gick raka vägen mot mitt sovrum där jag visste att dem var.

Precis vid dörren så höll jag på att gå in i dem, som var på väg ut. Dem höll varandra i händerna och såg ganska hemlighetsfulla ut.

 

Jag tyckte att det var bra att dem var så bra vänner. När vi träffades tillsammans, alla fyra. Jag, Selena, Ryan och Chaz alltså. Så blev jag lite orolig att dem inte skulle bli bra vänner alls.

 

-Ehh.. jag ropade på er, hörde ni det? Det är mat nu.., sa jag och gav dem en blick mot köket.

-Nej, men vi kommer nu! sa Selena och log mot mig. Jag kunde inte låta bli att le jag heller.

 

Vi satt runt matbordet, allihopa!

Om jag skulle utvärdera dagen, så har den varit ganska bra faktiskt. Men den är ju inte slut än.

Jag kollade på klockan som satt på väggen bredvid det lilla matbordet som vi fick plats med fler personer runt än vad det var möjligt. Klockan var kvart i sex. Alltså så skulle konserten börja om om tre timmar och 15 minuter.

 

Jag tog ett djupt andetag och suckade glatt. Jag hade bestämt mig att den här konserten skulle bli den bästa någonsin!

 

-Jättegott Justin! Har du lagat det helt själv? frågade Selena och stoppade in sin gaffel med en kyckling bit i munnen.

Jag log stolt och nickade. Jag svalade riset som jag hade i munnen.

-Tack! Japp, helt själv! Tänkte laga något lite nyttigare faktiskt, men det blev inte det..

-Men herregud Justin! Varför har du aldrig sagt att du är så här bra på att laga mat? Haha, du får bli min privata kock hemma. Det skulle jag verkligen behöva! sa hon sen och la upp lite mer ris på hennes tallrik. Jag log lite och sa ”visst, allt för dig”.

 

Alla vid bordet hade skrattat, och sen så var vi klara.

 

Jag bar bort alla tallrikar till köket och la ner dem i diskhon. Dem andra satt kvar vid matbordet och snackade lite.

 

Det knackade på dörren in till köket och innan jag hann säga något så öppnades dörren.

Jag vände mig om för att se vem det var. Det var Selena.

 

-Hej, sa hon vänligt och kom fram och kramade mig bakifrån.

-Hej, min lilla prinsessa! sa jag och kramade om henne också. Jag vände mig om och kysste henne lätt.

-Jag fixar det! sa hon sen och gick fram till disken.

Jag kollade efter henne.

-Selena, du behöver inte göra det. Jag kan, det är lugnt!

Hon vände sig om mot mig och gav mig en blick.

-Jag fixar det, det är okej. Vila lite du, och gör dig klar för din konsert sen! sa hon och blickade med ena ögat emot mig.

Jag suckade tungt, men log.

-Visst! För din skull, haha!

 

Jag gick bort mot mitt rum i bussen och rotade bland kläderna i garderoben. Jag hade bara mulat in alla kläder där som jag skulle ha i kväll.

 

Jag hittade en lila tröjan och vita byxorna som jag skulle ha till första låten. One time.

Egentligen så borde jag byta om när jag väl är där. Men det brukar bli så stressigt och jobbigt. Dessutom så känns det mycket bättre att göra det nu.

 

 

 

Selenas perspektiv:

 

När jag hade diskat klart alla tallrikar och bestick så torkade jag händerna på en handduk som hängde tätt intill.

Precis när jag var klar så ringde min telefon. Min ringsignal ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” gick igång. Jag hade bytt ringsignal sen sist. Faktiskt, så brukar jag göra det ungefär en gång i veckan. Ibland är det ju lite jobbigt eftersom man inte har en ena aning om vems mobil det är som ringer. Om man inte har koll om man bytte då alltså.

-Hej! sa jag i telefonen och väntade på ett svar.

-Hej, det är jag. Caroline.

-Caroline? Det är inte varje dag som du ringer..

-Nej, jag vet. Förlåt.. för allt! sa hon och det hördes en snyftning.

-Vadå allt? Vad har hänt?

-Förlåt Selena. Det var inte meningen. Jag skulle ha berättat det tidigare, jag vet. Men jag fick inget bra tillfälle. Snälla, kan du förlåta mig? Jag gör vad som helst. Snälla..

 

Samtalet bröts och jag kollade förvirrat ner på mobilen. Vad menade Caroline med det här? Vad hade hänt egentligen? Varför sa hon förlåt för?

 

Ryan kom in i rummet och vi fick ögonkontakt med varandra. Han nickade och bet sig i läppen. Som om han hade läst mina tankar.

-Ja, det är vår lilla hemlighet! viskade han i mitt öra och gick förbi mig sen, bort mot toaletten.

 

Vilken lättnad!

 

Jag gick vidare in i Justin’s rum för att kolla vilka kläder som jag hade med mig i väskan.

Precis när jag kom in så tänkte Justin så.

-Åh, hej! sa han och flinade när vi möttes i dörröppningen.

-Hej, svarade jag tillbaka och gick förbi honom bort mot min väska.

-Vad ska du göra?

Jag stannade upp och vände mig mot honom.

-Byta om. Jag kan ju inte gå såhär till din konsert heller!

-Nej, du ska inte det! Du ska ha en vit mig-tröja på dig! Alltså en ”Justin Bieber”-tröja, haha! sa han och hämtade en tröja till mig.

Precis som han själv hade sagt. Så var den vit, och han huvud var på den.

-Ska jag ha den där? Vad ska dem andra ha då?

-Dem ska också ha sånna här tröjor! Har du aldrig sett på något klipp eller något från mina konserter?

 

Jag rodnade lite och skakade på huvudet.

-Nej, tyvärr inte!

Justin suckade och slängde tröjan bort till mig. Jag tog den och kollade upp på honom.

-Ska jag ha några speciella byxor nu också eller?

-Haha, nej! Dem får vi välja helt själv. Men du, Selena, inte mjukisbyxor. Okej?

-Jadå, pappa ! Jag lovar.

 

Justin flinade och gick ut ur rummet.

-Stäng dörren efter dig! ropade jag och han gjorde precis som jag sa. Jag skrattade lite och kollade på tröjan jag nyss hade fått av honom.

 

 

Justin’s perspektiv:

 

-Vi måste åka nu! gormade Usher och satte igång motorn på bussen. Två sekunder senare så var vi på väg mot stället där konserten skulle vara.

-Hur känns det då? Är du nervös? frågade Chaz som spelade spel på sin mobil i soffan.

Jag skrattade lite och nickade osäkert.

-Lite. Men det känns toppen! Fansen gillar det ju!

Chaz avslutade spelet och la ner mobilen i fickan.

-Lite? Om jag var du så skulle jag vara skit nervös! Att ens våga stå på scen och sjunga. Haha... Men som du vet så har jag dåligt självförtroende. Och samvete, för den delen.

-Jo, jag vet.. Nu när du säger det, så får jag också lite dåligt samvete jag med..

---

Kan man få över 15 kommentarer tro? :)♥

Förresten, gör även gratis designers just nu. Skulle du vilja ha en? Klicka HÄÄÄR i så fall :)