”Ey, jag tog inte med dig hit för att jag trodde att det skulle rädda vårt förhållande. Jag vet att du vill gå vidare, och det märkte jag för länge sen. Och jag kan självsäkert säga att du verkligen visade det på AMA galan, och till exempel nu. I get it, vi är över. Det är lugnt, jag förstår om du vill hitta lite.. äldre män” Jag pausade kort och tog ett djupt andetag. Hon hade äntligen vågat möta min blick. 

”Vill du verkligen veta varför jag tog med dig hit?” frågade jag sedan och lade en hand på hennes ben. ”För att jag vill rädda våran vänskap, jag älskar dig, och kommer aldrig sluta göra det. Och hur det än blir, så kommer du alltid vara min vän, även om jag kanske inte är din!” 

 

---------

 

Mörkret hade lagt sig över Stratford’s gator när jag släpade benen efter mig hela vägen hem. ‘Kvällslektionen’ hade varit ett idrottspass och hållit på i två timmar. Under passet hade vi behövt att springa runt i hela idrottssalen och spelat en massa bollsporter. Eftersom jag inte hade haft med mig idrottskläder så hade jag behövt att springa i kläderna som jag kom i, vilket var ett vitt linne och ett par mörkblå jeans. Jag skulle ljuga om jag sade att dem inte luktade svett.. 

Jag suckade djupt och lät blicken falla ut över gatan jag gick på. Dock såg man nästan ingenting på grund av mörkret, vilket som betydde att det inte var sommar längre. 

Jag drog hastigt upp mobilen från fickan och såg att det lös ”22.14” på displayen. Å jag som inte ens hade ätit middag. En lätt suck lämnade min strupe igen, samtidigt som jag lade tillbaka mobilen i fickan och fick tillbaka mitt mörkeseende som inte var speciellt bra, för att vara ärlig. 

.

Jag drog nonchalant upp dörren och klev in i vårt lilla hus. ”Hallå?” ropade jag ut och sparkade av mig skorna. Magen kurrade till och skrek efter mat. Jag tittade bekymrat ned på den och klappade till den som om den vore en liten bebis. Gud, vad höll jag på med?!

”Skyler?” svarade pappa och kom ut i hallen. Det var länge sedan jag såg honom. Sist var väl.. Innan det dumma lägret?

”Hej!” sade jag förvånat och gick fram till honom. Jag slängde mina armar runt honom i en hård kram. 

”Lilla hjärtat” suckade pappa lättat och drog in mig tätare i hans armar. 

”Vart har du varit? Jag kom hem för en vecka sedan, och har inte sett en syn av dig!” utbrast jag en aning för högt och tog mig ur hans grepp. 

”Öh.. Jag har jobbat över och åkt hemifrån tidigt” försvarade han sig och drog på mungiporna. 

”Pff, verkligen?” frågade jag och himlade med ögonen. Han nickade långsamt och tryckte ihop ögonbrynen så att det såg ut som om han var arg - Vilket som han verkade vara, åtminstone bli. 

”För att jag har varit uppe några nätter för att gå på toaletten, och varje gång så har jag råkat väcka mamma, och när jag sticker in huvudet i ert rum för att säga att jag bara skulle göra mina naturliga behov, så har du inte legat och sovit bredvid henne” for det ur mig innan jag hann hejda mig själv. 

”Spionerar du på mig eller?” röt han tillbaka och såg plötsligt våldsam ut. Jag hade aldrig sett honom såhär, han hade alltid varit ödmjuk och snäll. 

”Nej!” svarade jag fort och ryggade tillbaka. ”Jag har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det! Vad fan tror du om mig? Varför skulle jag vilja spionera på dig för?!” 

Plötsligt for mamma in i hallen och ställde sig emellan oss, som om hon trodde att vi skulle hoppa på varandra och starta tredjevärldskriget. 

 

”Nu tar vi det lugnt här! Ni behöver inte skrika på varandra för ingenting” utbrast hon självsäkert och vände sig sedan mot mig. ”Och Skyler, vårda språket!”  

Jag suckade höggjut och gick smidigt förbi dem båda, samt riktade stegen mot köket för att ta något att äta. 

Jag öppnade kylskåpet och letade ivrigt med blicken igenom det, men hittade ingenting som var gott. Vi hade knappt någon mat i kylskåpet ens. Så förmodligen hade mamma och pappa inte fått sin lön än, eller så hade allt gått till skatt. 

Mamma kom in i köket med blicken rakt på mig. Hade hon tänkt att skälla ut mig efter noter hon med? 

”Skyler...” suckade hon och lät besviken på rösten. Precis när hon tänkte fortsätta så började min mobil att ringa. Jag ryckte på axlarna och drog upp den från fickan, samt såg att det var Justin som ringde. 

”Svara inte!” sade mamma snabbt och lät plötsligt mycket allvarlig. 

Jag blängde irriterat på henne och gjorde preics tvärtom hennes vilja. 

”Ja det är Skyler” svarade jag i mobilen och tog mig smidigt förbi mamma för att gå upp på rummet. Dels för att jag inte behövde leta efter mat - om det inte fanns i kylskåpet så fanns det ingen annanstans. Och dels för att jag inte tänkte låta mamma lyssna på mitt och Justin’s telefonsamtal. 

”Hey! Justin här” sade en raspig röst från andra sidan luren. Den lät helt perfekt. 

Jag log mig nonchalant ned på sängen och stirrade upp i taket medan jag svarade. 

”Hejsan svejsan” log jag. Även om han inte såg mitt leende, så växte det för varje sekund som gick. 

”Jag är i trakten, inte så att jag kan komma över?”

Jag satte mig hastigt upp i sängen och lät blicken stirra ut över rummet. Det som ut som ett bombnedslag. 

”Öh, absolut. Det går utmärkt” 

”Toppen! Jag är där om fem minuter, puss”

”Puss” svarade jag och lade sedan på luren. Sekunden efter så stod jag på alla fyra på golvet och hade kläder och uppslagna böcker i famnen. Här ska det städas.. 

 

 

 

 

Jag hoppade ur bilen utanför Skyler’s hus och gick mig självständiga steg bort mot ytterdörren och knackade på tre gånger.

Sekunden efter att jag hade knackat på så for dörren upp och en arg man ställde sig i dörröppningen. 

”Vem är du?” frågade han spydigt och studerade mig uppifrån och ned. 

”..Hej! Jag heter Justin Bieber och är vän till Sky-” 

”Hon kan inte ta emot besök just nu!” svarade han ilsket och slog igen dörren mitt framför näsan på mig. What the.. ?

Jag höjde på axlarna och fiskade upp min mobil från jeansfickan. Jag låste upp den och slog sedan in Skyler’s nummer, samtidigt som jag började gå tillbaka mot bilen. 

”Skyler” svarade hon andfått. Höga mansskrik hördes i hennes bakgrund. De kom förmodligen från mannan som öppnade dörren, som jag inte kände igen. Var det hennes pappa? 

”Det är jag.. Jag är utanför” 

”Åh, redan” svarade hon och prasslade till med någonting. Min blick flög upp mot deras hus, ivrigt letandes efter vilket fönster som var hennes. 

”Du kan knacka på så länge, så kommer jag” sade hon fort i luren.

”Apropå det.. Jag gjorde det, men fick inte komma in”. 

”Va?!” skrek hon till svar. Det blev helt tyst i luren i ett par sekunder innan jag fortsatte. 

 

”Ja, det var en man som öppnade och sade att du inte kunde ta emot besök” svarade jag och öppnade dörren till bilen och hoppade in. 

”Åh herregud.. Okej. Men vänta där nere så kommer jag om två minuter”.

”Okej” svarade jag och lade sedan på luren. Jag lutade mig tillbaka och slöt ögonen. Tillbakablickar från picknicken med Selena börjades spela som en snabb film i mitt huvud. 

 

*******

 

”Justin..” sade hon förbryllat och mötte min blick. Men ögonblicket senare så tittade hon ned i sitt knä igen. ”Jag vill inte gå vidare. Jag vill vara med dig. Det är bara att jag avskyr din lilla vän Skyler just nu, hon klänger på dig hela tiden och pratar förmodligen bara om dig. Jag känner mig inte helt säker då, vid den tillfällena känns som om du kommer glömma mig och bara vara med henne. Det känns som om inte jag hör hemma just där och då.” 

Jag ryggade tillbaka och tittade ut över vattnet. Vad skulle jag svara på detta? ”Selena, hjärtat, jag älskar verkligen dig. Men jag kan inte bara ignorera Skyler eller låssas som om hon inte finns. Om du lär känna henne på riktigt så kommer du förstå att hon är världens goaste tjej!” 

”Hon?!” utbrast Selena irriterat och blängde surt på mig. 

”Va? Vadå ‘hon’?” frågade jag dumt och vände blicken till henne. 

”Du sade att Skyler var världens goaste tjej!”

”Sade jag?” kontrollerade jag och kände hur hjärtat dunkade hårdare inom mig. Jävlar, jag sade väl inte det högt?! 

Till svar fick jag bara en huvudnickning och en besviken blick. Jag suckade svagt och lade armarna om henne. 

”Jag menade inte så! Du är världens finaste flickvän. Det är bara dig som mitt hjärta klappar för!” mumlade jag mot hennes hår. Jag hade ljugit. Mitt hjärta klappade inte längre för henne. Det irriterade sig nästan på henne. Hon skulle alltid bli så.. annorlunda när hon inte fick som hon ville. Hon blev till en helt annan person, som blev en aning egotrippad. 

”Aww, jag älskar dig!” hade hon svarat och pressade sedan sina läppar mot mina i en intensiv kyss. Det kändes som om jag kysste min egna mamma, eller syster. 

Men jag hade besvarat kyssen. Dock hade jag kortat ned den lite. Efter det så hade jag sagt att det började bli mörkt, och att jag behövde göra lite ärenden. Hon hade motvilligt gått med på det till slut, fast sade att jag skulle komma förbi henne i morgon. På det hade jag svarat att jag skulle titta hur mitt schema såg ut. Pdf, det var tomt, men jag hade sagt att det var fullbokat. Aldrig att jag skulle träffa henne i morgon och ljuga om saker varannan sekund. 

 

********

 

Jag blev avbruten från mina tankar när bildörren öppnades. Snabbt öppnade jag ögonen och såg att det var Skyler. 

”Hej” sade jag varm och studerade henne uppifrån och ned. Hon var klädd i ett par mjukisbyxor och ett urringat linne. 

”Hej” snyftade hon lätt till och drog med händerna under ögonen. 

”Har det hänt något?” reagerade jag oroligt.

Hon svarade inte, utan visade allmänt att hon grät. 

”Kom här” sade jag och höll ut armarna mot henne. Hon föll snabbt ned i min famn och lutade sig mot mitt bröst. 

.

 

Jag gick hand i hans med Skyler in på McDonald’s och skyndade mig snabbt bort till ett bord som stod ledigt. 

”Sätt dig du så beställer jag något. Vad vill du ha?” frågade jag och kysste henne mjukt på hjässan innan hon satte sig ned. 

”En chickenburgeroch en cola light” svarade hon svagt och gömde ansiktet i huvudet. Hon hade fortfarande inte slutat gråta sedan vi satt i bilen. Dock hade hon vägrat att berätta vad som hade hänt, så jag hade frågat om hon ville ha något att äta. 

Jag gick bort mot kassan och beställde hennes mat, samt en stor coca cola till mig. Jag hade blivit mätt på mackan jag åt med Selena förut. 

Jag betalade maten och fick den på en röd bricka. 

”Smaklig måltid” log ‘kassörskan’ innan hon vände sig hon kunden som stod bakom mig. 

Jag gav ifrån mig ett svagt leende och gick sedan tillbaka till Skyler med brickan i händerna. 

”Sådär ja!” sade jag när jag hade kommit fram och slagit mig ned mitt emot Skyler.  Hon vände blicken mot mig, då jag såg jag att hennes ögon var rödsprängda. 

”Men lille vän..” utbrast jag och gick runt och satte mig bredvid henne istället. Samt lade armarna om henne och lutade huvudet mot hennes hjässa. ”Gråt inte..” 

Hon suckade lättat och tog sig smidigt ur min omfamning, istället så mötte hon min blick igen. 

”Vill du berätta?” frågade jag mjukt och såg hur hon nickade. 

”Han var sexton och jag var tio. Vi hade varit ute och tittat på bio, om små kaniner. När filmen sedan var slut så lämnade vi lokalen *snyft* för att åka hem igen. Men när vi skulle gå över.. *snyft* övergångstället några meter bort, så kom det en bil i hög fart rakt emot oss. Han såg den inte, men jag gjorde.. *snyft*. Jag var så dum satt jag trodde att vi skulle hinna gå över. Jag tog tag om hans hand och började springa.. Men jag hade glömt bort att han hade varit med om en olycka tidigare, som orsakade till att han hade problem i höften. Det ledde till att han inte kunde springa. *snyft*. Jag hann över.. Men inte han” grät hon ut och föll ned i min famn igen. Jag strök henne försiktigt över ryggen och bet mig hårt i läppen. 

 

”Jag fick panik, skrek, hoppade, sprang.. Allting! Allt var mitt fel! Jag skulle ha sagt till honom att bilen kom. Det var inte han som skulle bli påkörd, det var jag. Han var så himla speciell, föredrog hellre att vara hemma med mig än ute på stan med sina kompis.” snyftade hon fram. ”Han var bara sexton...” 

”Det var inte ditt fel Skyler, det där kan hända vem som helst!”