-Vi gick på samma dagis förut. Men sen bytte han till Saltsjöbo, det var där han träffade dig och dem andra, tror jag. Men.. sen så bytte han till samma skola som mig. Men efter ett år då så flyttade han till Canada, där han föddes. Och ja, nu så har vi börjat att umgås lite igen.

Ryan nickade och lyssnade intressant. Jag skulle precis säga en till sak när vi båda hörde en stor smäll från köket. Vi reste oss samtidigt och gick bort till köket.

Där låg Justin på golvet, och det såg ut som om han hade svimmat.

--------------

Jag och Ryan höll på att få panik. Vi visste inte vad vi skulle göra.

Efter några sekunder så ropade vi på Scooter. Justin hade tydligen berättat för Ryan förut att Scooter tidigare hade utbildat sig till doktor, men sen hoppat av den kursen som han egentligen skulle ha gått, för att hålla på med musiken.

Scooter kom och blev lite chockad att Justin låg på golvet, nästan livlös.

Vi hjälptes åt att bära Justin till soffan och Scooter försökte att göra allt han kunde för att få liv i Justin.

Efter några timmar så vaknade Justin. Han gnuggade sig lite i ögonen och kollade lite underligt på mig. Jag suckade lättat.

-Justin, jag vill skriva "Jag saknar dig" på en sten och kasta den i ditt ansikte så du får känna hur ont det gör att sakna dig!

Både Justin och Ryan kollade lite konstigt på mig.

-Du svimmade ute i köket förut, och du ”kom inte” tillbaka förrän nu. Så du typ ”sov” - eller vad man ska säga - i 3 timmar. Alla här har varit sjukt oroliga för dig, till och med jag! sa Ryan och gjorde grimaser medan han berättade.

Justin’s blick gick från mig, till Ryan och sen till mig igen.

-Ah.. sa Justin och nickade förstående.

-Men hur svimmade jag? frågade han sen.

-Det vet vi in än, svarade jag och Ryan på samma gång.

-Ni kanske vill prata lite med varandra? Jag måste gå och ringa till Alva, sa jag efter en liten stund och ställde mig upp. Jag nickade lite snabbt mot dem och log. Sen gick jag bort till köket och lutade mig mot ett skåp. Jag tog upp min mobil ur fickan och slog in Alva’s nummer. Hon svarade genast.

-Hej, det är Alva.

-Hej Alva, det är jag.

-Selena? Hej.

-Hej, jag skulle ringa upp. Det var en liten.. ja, en dålig tajming bara.

-Okej, vill jag veta varför? sa Alva lite retsamt och jag visste att hon log i ändra änden.

-Haha, nja. Kanske inte. Men i alla fall, du tänkte säga något eller? Förut, när du ringde alltså.

-Jaha, just det! Men det var inget viktigt. Undrade bara vad en författare hette. Du vet, den där boken du lånade på biblioteket förra veckan? Typ... Flyga.. Ja, Flyga någonting? Eller?

-Menar du boken Flyga Högt? frågade jag och log lite smått.

-Just det! Det var så den hette! Vem hade skrivit den boken?

-Jag vet inte riktigt. Kommer inte ihåg, men jag höra av mig så fort jag kommer på det. Om du vill?

-Ja, jättegärna!

Vi pratade en stund och sen la vi på. Det gick ganska bra att prata med Alva, som alltid. Det var faktiskt roligt att höra hennes röst igen, även om jag inte ens hade varit borta en hel dag.

-Jag kommer att sakna henne jättemycket! mumlade jag tyst och la ner mobilen i fickan igen. Sen tog jag ett nytt andetag och gick bort mot Justin och Ryan. Dem pratade lite stelt med varandra.

-Hej, hur gick det? frågade Justin när han fick syn på mig.

-Bra. Alva undrade bara om en författare. Jag hade lånat en bok på biblioteket förra veckan. Den var ganska bra, så hon undrade vad författaren hette. Det var bara det, sa jag och gick fram till Justin. Jag satte mig bredvid honom och lutade mitt huvud mot hans axel. Jag kunde känna en svag doft av hallon tvål och av shampoo. Han hade förmodligen tvättat håret och duschat tidigare idag. Jag log mot honom och mötte hans hasselbruna ögon. Den var verkligen fina. Man kunde se så djupt in i hans ögon, som om man kunde se allt vad han har gått igenom, av bara en liten titt i hans ögon. Hans ögon var obeskrivligt vackra.

-Okej, det var ju bra! sa han efter nån minut och kollade på Ryan igen. Dem började prata om någon spel. Jag var för upptagen med att kolla på Justin’s ögon så att jag inte hörde vad dem pratade om för spel. Men jag tror att det var Cod eller nåt.

-Justin? ropade Usher där fram. Den här gången så kunde jag faktiskt höra att det var han. Eller, jag kunde se att det var han. Han hade kommit en bit närmare oss så att man bara såg hans huvud.

Justin kollade mot Usher’s håll och dem mötte varandra med blickarna. Usher hade också bruna ögon. Fast nästan jättemörkbruna. Chokladbruna! Om jag ska vara ärlig, så tycker jag att Justin’s ögon är lite... Dem är speciella! Speciella på ett jättebra sätt. Världens finaste ögon!

-Vill du följa med ut och hämta Alfredo? Eller ska jag fixa det, så du kan vila lite under tiden? Du behöver väll lite skönhetssömn, det kan nog inte vara lätt att vara sådär snygg som du! sa Usher lite retsamt, men log.

Justin skrattade högt och svarade han Usher kunde hämta honom. Usher gick ut från bussen och ställde sig utanför ett hus - som förmodligen då var Alfredo’s - och knackade på. Han la ner båda händerna i byxfickorna och väntade på att någon skulle öppna.

Precis som någon gjorde. Inifrån och ut så kom Alfredo med två stora väskor. Den ena var kolsvart och den andra var lite brunaktig.

Han gick ut från huset och låste dörren bakom sig.

Usher och Alfredo tog varsin väska och började närma sig oss.

När dem hade tagit några kliv in i bussen så ryckte Justin till. Han lossade sig ut från sin ställning och gick fram till lite i bussen. Jag hörde att han och Alfredo gav varandra en handklapp.

Ryan kollade på mig med en liten orolig blick. Han hade blåa ögon, märkte jag nu. Sen kollade han bort mot Justin. Eller, han försökte i alla fall.